litenelis

I sällskap av stressade medelålders och hysteriska tonåringar


Jag åker kollektivtrafik i Stockholm och jag åker på gröna linjen, tvärbanan och röda linjen för att ta mig till jobbet. Att åka så brukar ta runt en timme, enkel resa.

I onsdags, 29 september 2010, åkte jag till jobbet i god tid och en vanlig dag borde jag ha varit framme där strax efter 8, kvart över kanske. En vanlig dag alltså...

Liljeholmen.

Tunnelbanetåget kom in vid stationen, jag klev på, dörrarna stängdes och tåget åkte. Klockan var strax före 8.

Men, det åkte konstigt, mer som ett hackande. "Men, har han bromsarna i eller?", tänkte jag. 

I tunneln mellan Liljeholmen och Aspudden tog det helt stopp. Det fanns ingen ström sa föraren, med en suckande ton.

Nu började oron sprida sig i vagnen, en tjej i yngre tonåren satt i telefon och pratade med en kompis som väntade på sin tunnelbana. Vad jag hörde av samtalet (ja, hon pratade faktiskt rätt högt...) så hade de sagt i högtalarna vid stationen där kompisen satt att stoppet kunde pågå en timme. Det var ju inget som vi hade hört, men tjejen med telefonen verkade lite nervös. Jag vet inte om hon alltid är så eller om det var för att vi stod stilla i en tunnel eller om det var för att hon skulle komma för sent till skolan, men lite nervig var hon allt. Efter ett tag tror jag hon ringde sin mamma och bad henne ringa till skolan för att meddela att tjejerna kom försent. Stackarn, hon var orolig för skolan - men bra att hon gjorde vad hon kunde, det imponerade på mig. Runt om börjar nu mer eller mindre sammanbitna, äldre, resenärer (inklusive jag) att ringa sina arbetsgivare och kollegor.

Föraren sa att stoppet kunde bli långvarigt, han lät rätt negativ - kanske till och med något uppgiven, och att nödbelysningen slår till om tåget är strömlöst mer än 2 minuter (eller nåt sånt) och att vi inte skulle bli rädda. 

Men ingen var väl rädd, eller? Det hade väl inte gått mer än 10 minuter en kvart?

Nu börjar de unga pojkarna bli rastlösa (eller oroliga?) och promenaderna fram & tillbaka i vagnen startar, det klättras vid handtagen vid dörrarna och jag påminner mig om de naturfilmer som visats på TV, om hur apor "roar sig" med häng och släng i grenar. Ja, rätt likt... Gungeligung, de får hela vagnen att röra sig lite lätt i sidled, där vi står mitt i en tunnel utan ström.

Föraren hör av sig igen och meddelar att stoppet blir långvarigt, ingen vet hur länge, men nu har iallafall beslut tagits om att tåget ska evakueras. "Nej, nej det vill inte jag!", tänker jag. Men vad har man att säga om det? Det är bara att vackert finna sig i att man ska klättra ur ett tåg mitt i en tunnel och sedan gå längs spåret...

Sagt och gjort. Det kommer att ta tid det här, säger den inte alltför glada föraren. Näe, han var verkligen ingen muntergök!

Men, jag hade tur (eller otur) och satt i första vagnen, vi fick gå av efter 30-45 minuter eller nåt sånt. Det var både läskigt och spännande. Man går av vid förarhytten, ska placera sina hala stövelsulor på minimala trappsteg i plåt som sitter längs tågkroppen fast då lite mer under vagnen liksom = lika svårt att försöka förklara som att kliva ner på...

Jo just det, glömde ju säga det här:

Föraren gick ut starkt med att börja evakueringen med orden:

"Akta er för strömskenan! Den är inte på, men man vet aldrig! Kliv av och gå på vänstra sidan av strömskenan så ska det nog gå bra, gå försiktigt och så leder jag er till nästa station..."

Okeeej....

När man står vid stationen tänker man inte på hur högt upp man egentligen är från spåret och marken. Jag kan säga att det är högt. Men, jag lyckades åla mig ner till marken, stod på träplankan ovanpå den farliga strömskenan (AKTA!!!) och sen började promenaden. Det var en bit att gå minsann, mörkt och kallt. Fötterna slirade lite i gruset - mina skor är inte lämpade för den här typen av aktivitet. Jag blir lätt yr i huvudet och kan vingla till ibland, vilket jag också gjorde den där dagen - men jag ramlade inte och kom inte åt någon kabel eller nåt som kan verka vara farligt. Puh!

Väl framme vid stationen Aspudden tog det stopp - grinden var låst och ingen hade nyckel. En "kedja" bildades och man ropade efter nyckeln. Föraren kontaktade (nog) stationspersonalen som kom med nyckeln och låste upp. Efter ett tag...

Människor började härskna till i sina kommentarer, för det var ett väldans ropande av "Vem har nyckeln?"

Innan grinden hade öppnats så hade en del av de mer stressade personerna redan börjat klättra upp på sidan av gallret, för att komma upp på plattformen. "Aldrig att jag det gör", tänkte jag. Ungdomarna, de rastlösa pojkarna, började sin upptäcksfärd i tunneln och på spåret, de väntade på sin kompis...

Någon skrek högt och så pep det till. Jag vet inte om någon skojade, men man sa att det var en råtta - möjligt att han trappade på en mus/råtta. Rädd blev han iallafall och hoppade högt! (ti hi)

Efter en stunds väntan så kom vi äntligen upp på plattformen på Aspuddens T-banestation och kunde gå mot bussarna. Inga skyltar... Men, om man följer strömmen så brukar man hitta rätt - sen fick vi stå där och vänta, vänta, vänta och vänta.

Det kom några bussar, smockfulla med folk - det var inte någon idé att ens tänka på att försöka komma på. Vänta, vänta, vänta....

Efter kanske en timme kom en buss som det gick att komma på - trängsel och knuffar. Alla på en gång. Knytnävar i ryggen. Åh, vad jag HATAR DET!!! Och bara för att tanten bakom mig kom ifrån sina kompisar sätter en knytnäve i ryggen på mig och föser mig framåt, betyder inte det att jag tänker göra mig osynlig och låta henne gå genom mig, trampa ner mig och definitivt inte heller tränga sig förbi mig. F-n heller!

Till slut fattade hon det OTROLIGT modiga beslutet att PRATA med mig och frågade om hon fick gå förbi och göra sällskap med sina väninnor som hon ville prata med. Absolut fick hon det. Varför inte säga det på en gång tanten?

Vi fick äntligen åka iväg på en dammig, möglig och skruttig buss - hela 2 stationer... Sen hade T-banetrafiken kommit igång igen och alla skulle av bussen för att åka tunnelbana till slutdestination. Okeeej... Återigen alla på en gång, mer knytnävar i ryggen och knuffar.

Bara att stolpa iväg för att åka de sista 2 stationerna med tunnelbanan, sedan var jag framme dit jag skulle och kom till jobbet 2 timmar försenad. Härligt!

I torsdags, dagen efter, var det strömlöst på både gröna- och blå linjen... Då stod det i tidningen att det var någon som normalt hade 10 minuter till jobbet och nu tog det då en timme. Stackars dig!! Jag har alltid minst en timme till jobbet och i onsdags tog det mig inte mindre än 3 timmar! 50 minuter mer än vanligt, så vad då? Cry me a river!

Folk undrar varför jag inte har körkort. Därför att jag är miljövän brukar jag svara.

Att åka kollektivtrafik ger mig ju så mycket mer spänning i livet, social kontakt och upplevelser! Jag kan sitta och koppla av, vila lite om jag är trött, läsa en bok. I onsdags var det ju strömlöst men en upplevelse i sig. Jag har aldrig blivit evakuerad ur en tunnelbana förut, jag har aldrig gått på spåret, i en tunnel och jag inte heller sett så mycket av busshållplatsen i Aspudden heller...

Att åka kollektivtrafik ger mig också mycket baciller, äckelkänslor, ilska, oro, stress, uppgivenhet och även torgskräck. 

Just nu överväger jag faktiskt om jag kanske skulle satsa på ett körkort och skaffa bil iallafall...

Jag avslutar med den gamla slagdängan: "... åååååka pendeltåg, jag är en loser baby, för jag har inget körkort..."


© 2010 litenelis