Det här med FB...
Tisdag 9 augusti 2011
Häromdagen upptäckte jag att jag "tappat" en vän på FB, kunde inte riktigt komma på vem - men idag upptäckte jag vem den saknade var.
Denna person var väldigt snabb med att adda mig och nu har alltså denna fimpat mig helt utan vidare, efter kanske ett år?! Vad är grejen? Passar det inte längre? Är det så att denna person nu kommit upp sig och hänger med höjdarna så att vara min (en vanlig knegare som avskyr sättet en del andra har som man stött på i vardagen och faktiskt inte har något intresse av någon form av relation med - IGNORERA mera!) "FB-vän" inte passar den fina imagen eller vaddå? Det är ju vad jag tror...
Med tanke på hur inaktiv denna människa har varit på FB så är jag förvånad att man "städar" helt plötsligt!?
Jag skiter egentligen i det här, för vi har inget att säga varandra ändå - varken på FB eller någon annanstans. Men jag tycker det är så jävla fult och lågt, för att inte säga konstigt, att smila upp sig så förbannat om man ses ute på stan och sedan så plockas man bort ur vänlistan utan ett enda ord!! Det är så typiskt, för jag känner igen karaktären SÅ väl, så väl! Ja, men skit dras till varandra och det är tyvärr de som når längst. "Jo visst, vi kan bygga om hela världen och ha det klart i övermorgon!" (Men vem gör egentligen jobbet?)
Nåväl, mysteriet med den försvunna vännen är löst och det är dennes problem att smyga undan när vi möts nästa gång. Jag kanske ska fråga och se hur reaktionen blir nästa gång vi möts? Det finns ju en liten chans att man tagit bort sin gamla fb-användare och skapat en ny eller att någon kapat kontot - men den chansen är minimal, speciellt med tanke på att jag vet att personen i fråga hade hundratals vänner i sin lista. Det är inte bara jag som är borttagen, jag vet minst en till.
Ja jag vet, det är larvigt att bli upprörd för detta - men jag blir det. Jag är dessutom jävligt misstänksam över om det är så att "någon" snackat skit om mig och det är därför jag blivit dumpad? Fast å andra sidan, vem vill ha såna vänner? Ingen normalt tänkande människa tror på vad någon annan säger utan att själv ha talat med den det gäller och bildat sig en egen uppfattning. Har man snackat skit om mig, så känner man mig inte och då har man VERKLIGEN ingenting att uttala sig om! Synd bara att vissa inte fattar det. Men, såna är de här människorna som jag hyser ett visst förakt för... Vissa i "gänget" håller på att kissa på sig om vi skulle råka mötas någonstans och man riktigt ser paniken i ögonen om vart de kan springa och gömma sig. Jag undviker dessa personer och ja, jag faktiskt ignorerar och markerar TYDLIGT vad jag tycker.
Det finns en person som jag tycker är den lägsta av varelser och det är denne som bär skuld till det mesta elände jag fått stå ut med. En konflikträdd ögontjänare, jorå så är det! Jag har märkt en tydlig skillnad i den gemensamma kretsen och att folk kollat snett på mig, slutat hälsa och verkligen undviker mig.
Kanske har jag varit asocial och helt struntat i folk (att säga hej -men kan inte de heja först då om det är så viktigt?) - men jag har en jävla bra anledning till det: Jag höll på att jobba ihjäl mig!! Jag var helt slut både i psyket och i kroppen. Vem såg det? Vem hjälpte mig? Frågade någon hur jag mådde, mer än att sticka in huvudet lite snabbt och fråga om jag var stressad (där stod jag och höll på att drunkna i papper - vad fan skulle jag säga?) Har jag fått någon hjälp efter att saker och ting förändrades? Nej, nej och åter nej.
Ibland är jag glad och tjoar/hejar glatt och skojar till och med. Andra dagar är jag låg och håller käft. Kanske har de tröttnat på mig - men ingen av dessa som kollat snett på mig har faktiskt frågat mig hur jag egentligen mår och vad jag varit med om. Visst, några har väl frågat om det är bättre nu i och med bytet av tjänst. Frågan är om de bryr sig om mig eller bara vill ha nåt att skvallra om (typ varför jag bytt?) Om de bara visste att jag faktiskt hade så högt blodtryck att det innebar en fara för mitt liv och att jag kraschade helt i höstas... Det är ingen som vet det och jag undrar hur de skulle reagera om jag faktiskt gick ut med informationen?
Jag gör ingen hemlighet av att jag faktiskt har en sjukdom, tvärtom är jag väldigt öppen med det - har jag tur kanske "rätt" person hör och kan lägga ihop ett och ett, för att faktiskt förstå att jag jobbat som ett svin helt ensam utan hjälp eller stöd från någon, inte ens från den som borde sett till att jag fick hjälp. Den personen som sålde ut mig för att mörka sin oförmåga att klara av sitt eget arbete som inte bara drabbade andra utan framför allt mig som framstod som en jävla nolla! Men JAG vet och det tar jag med mig, varje dag! Tyvärr förstår inte denna person min sjukdom och inte heller symtomen på att jag höll på att förstöra mitt eget liv genom den press som sattes på mig. Denna person saknar allt vad empati och sympati heter. Det var ju SÅ synd om denna, oj oj - så stressad och som det "tjatades" om detta med andra ledare, jo jo och det var ju då mitt fel. Yeah, right!
Nåja, det var ett långt sidospår... Åter till det jag började skriva om:
Jag förstår verkligen inte varför man tar bort folk ur sin vänlista - spela roll liksom!? Men, man har väl hemligheter antagligen eller vill inte att vissa ska ha tillgång till ens privatliv, även om det inte tycks hända någonting överhuvudtaget... Ha, det passar så länge man är till nytta - jorå, skiten hänger ihop och det verkar inte ha några gränser alls.
Jag önskar dig lycka till i livet, du kommer att gå långt. Men, det här var inte ok. Skit ner dig din jävla FEGIS!!!
Men för all del, jag kan ha fel... Har jag fel så får jag väl be om ursäkt för vad jag skrivit ovanför - men jag står för det jag säger och är det som jag misstänker så är ju inte förlusten min om man säger så.
Jag har också dumpat en person på FB och det var någon som inte längre hade någon plats i mitt liv, en relativt ny bekantskap som ändå inte hade nåt intresse av mig och mitt liv. Det tycker jag är en anledning att ta bort folk från sin vänlista. Men det här är annorlunda (även om jag faktiskt tänkte tanken om varför ska vi vara vänner - vi ses ju ändå i vardagen...)
Om man dumpar sina "vänner" så kan man lika gärna skita i att adda dem från början - det är min filosofi.
© 2011 litenelis
Häromdagen upptäckte jag att jag "tappat" en vän på FB, kunde inte riktigt komma på vem - men idag upptäckte jag vem den saknade var.
Denna person var väldigt snabb med att adda mig och nu har alltså denna fimpat mig helt utan vidare, efter kanske ett år?! Vad är grejen? Passar det inte längre? Är det så att denna person nu kommit upp sig och hänger med höjdarna så att vara min (en vanlig knegare som avskyr sättet en del andra har som man stött på i vardagen och faktiskt inte har något intresse av någon form av relation med - IGNORERA mera!) "FB-vän" inte passar den fina imagen eller vaddå? Det är ju vad jag tror...
Med tanke på hur inaktiv denna människa har varit på FB så är jag förvånad att man "städar" helt plötsligt!?
Jag skiter egentligen i det här, för vi har inget att säga varandra ändå - varken på FB eller någon annanstans. Men jag tycker det är så jävla fult och lågt, för att inte säga konstigt, att smila upp sig så förbannat om man ses ute på stan och sedan så plockas man bort ur vänlistan utan ett enda ord!! Det är så typiskt, för jag känner igen karaktären SÅ väl, så väl! Ja, men skit dras till varandra och det är tyvärr de som når längst. "Jo visst, vi kan bygga om hela världen och ha det klart i övermorgon!" (Men vem gör egentligen jobbet?)
Nåväl, mysteriet med den försvunna vännen är löst och det är dennes problem att smyga undan när vi möts nästa gång. Jag kanske ska fråga och se hur reaktionen blir nästa gång vi möts? Det finns ju en liten chans att man tagit bort sin gamla fb-användare och skapat en ny eller att någon kapat kontot - men den chansen är minimal, speciellt med tanke på att jag vet att personen i fråga hade hundratals vänner i sin lista. Det är inte bara jag som är borttagen, jag vet minst en till.
Ja jag vet, det är larvigt att bli upprörd för detta - men jag blir det. Jag är dessutom jävligt misstänksam över om det är så att "någon" snackat skit om mig och det är därför jag blivit dumpad? Fast å andra sidan, vem vill ha såna vänner? Ingen normalt tänkande människa tror på vad någon annan säger utan att själv ha talat med den det gäller och bildat sig en egen uppfattning. Har man snackat skit om mig, så känner man mig inte och då har man VERKLIGEN ingenting att uttala sig om! Synd bara att vissa inte fattar det. Men, såna är de här människorna som jag hyser ett visst förakt för... Vissa i "gänget" håller på att kissa på sig om vi skulle råka mötas någonstans och man riktigt ser paniken i ögonen om vart de kan springa och gömma sig. Jag undviker dessa personer och ja, jag faktiskt ignorerar och markerar TYDLIGT vad jag tycker.
Det finns en person som jag tycker är den lägsta av varelser och det är denne som bär skuld till det mesta elände jag fått stå ut med. En konflikträdd ögontjänare, jorå så är det! Jag har märkt en tydlig skillnad i den gemensamma kretsen och att folk kollat snett på mig, slutat hälsa och verkligen undviker mig.
Kanske har jag varit asocial och helt struntat i folk (att säga hej -men kan inte de heja först då om det är så viktigt?) - men jag har en jävla bra anledning till det: Jag höll på att jobba ihjäl mig!! Jag var helt slut både i psyket och i kroppen. Vem såg det? Vem hjälpte mig? Frågade någon hur jag mådde, mer än att sticka in huvudet lite snabbt och fråga om jag var stressad (där stod jag och höll på att drunkna i papper - vad fan skulle jag säga?) Har jag fått någon hjälp efter att saker och ting förändrades? Nej, nej och åter nej.
Ibland är jag glad och tjoar/hejar glatt och skojar till och med. Andra dagar är jag låg och håller käft. Kanske har de tröttnat på mig - men ingen av dessa som kollat snett på mig har faktiskt frågat mig hur jag egentligen mår och vad jag varit med om. Visst, några har väl frågat om det är bättre nu i och med bytet av tjänst. Frågan är om de bryr sig om mig eller bara vill ha nåt att skvallra om (typ varför jag bytt?) Om de bara visste att jag faktiskt hade så högt blodtryck att det innebar en fara för mitt liv och att jag kraschade helt i höstas... Det är ingen som vet det och jag undrar hur de skulle reagera om jag faktiskt gick ut med informationen?
Jag gör ingen hemlighet av att jag faktiskt har en sjukdom, tvärtom är jag väldigt öppen med det - har jag tur kanske "rätt" person hör och kan lägga ihop ett och ett, för att faktiskt förstå att jag jobbat som ett svin helt ensam utan hjälp eller stöd från någon, inte ens från den som borde sett till att jag fick hjälp. Den personen som sålde ut mig för att mörka sin oförmåga att klara av sitt eget arbete som inte bara drabbade andra utan framför allt mig som framstod som en jävla nolla! Men JAG vet och det tar jag med mig, varje dag! Tyvärr förstår inte denna person min sjukdom och inte heller symtomen på att jag höll på att förstöra mitt eget liv genom den press som sattes på mig. Denna person saknar allt vad empati och sympati heter. Det var ju SÅ synd om denna, oj oj - så stressad och som det "tjatades" om detta med andra ledare, jo jo och det var ju då mitt fel. Yeah, right!
Nåja, det var ett långt sidospår... Åter till det jag började skriva om:
Jag förstår verkligen inte varför man tar bort folk ur sin vänlista - spela roll liksom!? Men, man har väl hemligheter antagligen eller vill inte att vissa ska ha tillgång till ens privatliv, även om det inte tycks hända någonting överhuvudtaget... Ha, det passar så länge man är till nytta - jorå, skiten hänger ihop och det verkar inte ha några gränser alls.
Jag önskar dig lycka till i livet, du kommer att gå långt. Men, det här var inte ok. Skit ner dig din jävla FEGIS!!!
Men för all del, jag kan ha fel... Har jag fel så får jag väl be om ursäkt för vad jag skrivit ovanför - men jag står för det jag säger och är det som jag misstänker så är ju inte förlusten min om man säger så.
Jag har också dumpat en person på FB och det var någon som inte längre hade någon plats i mitt liv, en relativt ny bekantskap som ändå inte hade nåt intresse av mig och mitt liv. Det tycker jag är en anledning att ta bort folk från sin vänlista. Men det här är annorlunda (även om jag faktiskt tänkte tanken om varför ska vi vara vänner - vi ses ju ändå i vardagen...)
Om man dumpar sina "vänner" så kan man lika gärna skita i att adda dem från början - det är min filosofi.
© 2011 litenelis
Kommentarer
Trackback
