Identitet - det är den som gör dig till Du
Söndag 7 augusti 2011
Jag har funderat ett tag på identitet och när man mer eller mindre förlorar sin egen för att kliva in i ett slags "kollektiv identitet".
Man skaffar pojkvän/fästman/man och då blir det "vi". Vi ska göra ditt och datt, vad ska ni göra? Vore roligt att ses, när kan ni? Vad vill ni ha i julklapp? (Tja, jag vill ha en egen present som är menad bara till mig personligen...)
Man får barn och blir då mamma/pappa. Idag gjorde mamma det här och kolla vad pappa har gjort. Man börjar tala om sig själv i tredje person, alltså om man ska berätta om något man gjort så säger man "mamma gjorde" istället för "jag gjorde".
Jag tycker fenomenet är skitskumt!
Speciellt vanligt är det bland extremt stolta nyblivna föräldrar. Visst förstår jag att en bebis är livets underverk och bland det största som kan hända en människa, men hallå, någon jäkla måtta får det väl vara? Ni har fått bebis, ni är föräldrar, ni är skitstolta! OKEJ!!
Det är lite skrytigt också när folk håller på så här hela tiden, speciellt på FB och verkligen störande för en gnällig människa som mig... Är det verkligen så att INGENTING annat händer i livet än att "lilla Nisse" har sovit på promenaden, garvat som fan åt en gammal tant som tittat in i vagnen, en kvart senare är "Lilla Nisse" hungrig och efter 2 timmar vill han inte sova för kvällen? Måste man uppdatera stup i kvarten? VEM vill läsa om sånt SÅ ofta, förutom Mormor/Morfar/Farmor/Farfar/Kusin/Fastrar/Mostrar/Morbröder/Farbröder?!!?!?
Skulle inte förvåna mig om någon av de mest extrema även presenterar sig som "Lilla Nisses Mamma och Pappa" när de träffar nya människor... Det är en sak att göra det inför sina barn - men sina vuxna kompisar? Näej, jag fattar inte vitsen. Jag har en egen mamma och pappa, de kallar varandra vid förnamn - vad de kallade varandra när jag var liten bebis vet jag inte - men troligt är att det fortfarande var förnamn när de talade med varandra och mamma/pappa när de talade med mig. Varför ska man kalla sig mamma/pappa inför sina kompisar?
Okej, de är föräldrar men inte kallar man sina kompisar för mamma och pappa bara för att de har barn - det blir ju bara så helt fel!
Sedan vill man ju så himla gärna visa upp sitt lilla barn och byter ut bilden på sig själv på exempelvis MSN eller FB (om man hade en bild på sig själv alltså) till en bild på sitt barn!?!? Eh??? Jag är inte vän med en bebis/småbarn utan med föräldern...
En annan grej är att om man som jag är barnlös, så räknas man helt plötsligt inte in riktigt i vänkretsen utan då ska det börjas umgås med andra familjer? Tack som fan! Visst, jag drar mig lite för att träffa hela familjer och umgås med fler andra familjer, men det är just för att jag känner mig så fruktansvärt utanför. Jag kan inte relatera till nya tänder eller bajsblöjor och jag har inget intresse av att veta mer om det heller just nu. Jag vill umgås med mina vänner och prata om andra saker, semester, jobb, relationer och vinprovning (typ).
Visst, absolut vill jag höra om och träffa barnen, men ibland vill man bara chilla och prata vuxet utan "störande moment". Jag är precis som vanligt, men saknar barn - är inte jag lika mycket värd då? Vill inte föräldrar någon gång slippa sina barn och allt prat om barn och barnsaker?
Näe, jag har inga barn och har inte känt att jag bara måste ha barn, även om tanken nu infunnit sig. Men jag kan redan nu säga att OM jag skulle få några, så kommer jag a l d r i g tala om mig själv i tredje person med identiteten "mamma" på ett forum där man diskuterar med andra vuxna. Jag, jag, jag, JAG är det nu och för alltid!!! Jag tror iofs inte heller att jag någonsin skulle komma på tanken att diskutera bajsblöjor heller för den delen, men man vet ju aldrig...
Nåja, alla är vi olika och känner man behovet att påminna om sin existens varje timme, så gör för all del det.
Och alla kära mammor och pappor, fortsätt som ni gör! Men tvinga inte mig att lyssna/läsa allt, tack
© 2011 litenelis
Jag har funderat ett tag på identitet och när man mer eller mindre förlorar sin egen för att kliva in i ett slags "kollektiv identitet".
Man skaffar pojkvän/fästman/man och då blir det "vi". Vi ska göra ditt och datt, vad ska ni göra? Vore roligt att ses, när kan ni? Vad vill ni ha i julklapp? (Tja, jag vill ha en egen present som är menad bara till mig personligen...)
Man får barn och blir då mamma/pappa. Idag gjorde mamma det här och kolla vad pappa har gjort. Man börjar tala om sig själv i tredje person, alltså om man ska berätta om något man gjort så säger man "mamma gjorde" istället för "jag gjorde".
Jag tycker fenomenet är skitskumt!
Speciellt vanligt är det bland extremt stolta nyblivna föräldrar. Visst förstår jag att en bebis är livets underverk och bland det största som kan hända en människa, men hallå, någon jäkla måtta får det väl vara? Ni har fått bebis, ni är föräldrar, ni är skitstolta! OKEJ!!
Det är lite skrytigt också när folk håller på så här hela tiden, speciellt på FB och verkligen störande för en gnällig människa som mig... Är det verkligen så att INGENTING annat händer i livet än att "lilla Nisse" har sovit på promenaden, garvat som fan åt en gammal tant som tittat in i vagnen, en kvart senare är "Lilla Nisse" hungrig och efter 2 timmar vill han inte sova för kvällen? Måste man uppdatera stup i kvarten? VEM vill läsa om sånt SÅ ofta, förutom Mormor/Morfar/Farmor/Farfar/Kusin/Fastrar/Mostrar/Morbröder/Farbröder?!!?!?
Skulle inte förvåna mig om någon av de mest extrema även presenterar sig som "Lilla Nisses Mamma och Pappa" när de träffar nya människor... Det är en sak att göra det inför sina barn - men sina vuxna kompisar? Näej, jag fattar inte vitsen. Jag har en egen mamma och pappa, de kallar varandra vid förnamn - vad de kallade varandra när jag var liten bebis vet jag inte - men troligt är att det fortfarande var förnamn när de talade med varandra och mamma/pappa när de talade med mig. Varför ska man kalla sig mamma/pappa inför sina kompisar?
Okej, de är föräldrar men inte kallar man sina kompisar för mamma och pappa bara för att de har barn - det blir ju bara så helt fel!
Sedan vill man ju så himla gärna visa upp sitt lilla barn och byter ut bilden på sig själv på exempelvis MSN eller FB (om man hade en bild på sig själv alltså) till en bild på sitt barn!?!? Eh??? Jag är inte vän med en bebis/småbarn utan med föräldern...
En annan grej är att om man som jag är barnlös, så räknas man helt plötsligt inte in riktigt i vänkretsen utan då ska det börjas umgås med andra familjer? Tack som fan! Visst, jag drar mig lite för att träffa hela familjer och umgås med fler andra familjer, men det är just för att jag känner mig så fruktansvärt utanför. Jag kan inte relatera till nya tänder eller bajsblöjor och jag har inget intresse av att veta mer om det heller just nu. Jag vill umgås med mina vänner och prata om andra saker, semester, jobb, relationer och vinprovning (typ).
Visst, absolut vill jag höra om och träffa barnen, men ibland vill man bara chilla och prata vuxet utan "störande moment". Jag är precis som vanligt, men saknar barn - är inte jag lika mycket värd då? Vill inte föräldrar någon gång slippa sina barn och allt prat om barn och barnsaker?
Näe, jag har inga barn och har inte känt att jag bara måste ha barn, även om tanken nu infunnit sig. Men jag kan redan nu säga att OM jag skulle få några, så kommer jag a l d r i g tala om mig själv i tredje person med identiteten "mamma" på ett forum där man diskuterar med andra vuxna. Jag, jag, jag, JAG är det nu och för alltid!!! Jag tror iofs inte heller att jag någonsin skulle komma på tanken att diskutera bajsblöjor heller för den delen, men man vet ju aldrig...
Nåja, alla är vi olika och känner man behovet att påminna om sin existens varje timme, så gör för all del det.
Och alla kära mammor och pappor, fortsätt som ni gör! Men tvinga inte mig att lyssna/läsa allt, tack
© 2011 litenelis
Kommentarer
Trackback
