Kalle Kanin på besök
Tisdag 9 augusti 2011
Idag har vi haft ett lite ovanligt besök i trädgården. Kalle Kanin, som min farfar brukade kalla kaniner, har skuttat omkring hos oss hela dagen.
Denna lilla luddtuss är väldigt blyg och vill inte alls bekanta sig med oss. Jag var ute och kikade i trädgården tidigare, men såg ingen liten kanin. Plötsligt rasslar det till bland buskarna och ut kommer en pytteliten kanin som skjuten ur en kanon, wrooom! Jag trodde först att den var förbannad och skulle bita mig, jag hann tänka på Monty Python´s "Mördarkanin" men plutten vände håll och stack iväg in till grannens tomt.
För en liten stund sedan var plutten ute igen och mumsade på ett maskrosblad (den är så liten att man knappt såg den bakom bladet, he he). Mamma och jag sprang och hämtade kamrorna, så här kommer några bilder på sötingen.
Kalle Kanin kikar tillbaka på oss i fönstret
Nu mår ju inte min kamera så bra, men jag tror att det syns att det är en liten kanin. Påminner om min lilla gosing jag hade en gång.
Syns knappt bakom maskrosbladet
Kalle Kanin (i sämre förstoring)
Minnen...
Nästan 9 år hade jag lyckan att få tillbringa med denna rena GLÄDJE. Min godis hette Liten, en pigg liten krabat som gjorde livet extra värt att leva. Många vändor gjorde vi till veterinären för att klippa klor och tänder (min kanin vägrade att äta hö...) och så fick han problem med sin lilla mage efter att ha klippt tänderna, så då fick vi medicinera och det var ingen lek kan jag ju säga. Piller tyckte de att min lilla godis skulle äta. Hur får man då världens kinkigaste kanin att äta medicin i pillerform? Blanda med något han tycker om, banan tex fick jag rådet av djurskötarna. Jo, tjena! Av banan tog han två små tuggor och sedan böjde han bort huvudet och skuttade iväg. Nehepp, ingen banan alltså. Romansallad gillade han och jag gjorde som så att jag snittade stjälken och lade i de krossade pillren och då åt han, tills han kom på att det var ju medicin där i...
Liten. Alltid saknad - aldrig glömd
Ibland åt han lite banan (det är en fet frukt och det ska man inte ge för mycket, så kaninen fettar till), men min kanin gillade såna där godisbananer, de med hårt sockerhölje. Dessa älskade han och när jag köpt hem lite godis (till mig alltså) så stod eller satt han brevid och ville ha en liten bit av en sån banan. Ja, lustig var han!
En dag kom jag hem från jobbet och min lilla godis, som alltid var så glad och skuttade fram när jag kom hem, satt ihopkurad inne i sin låda. Han fick alltid gå lös och buren (utan galler) var hans toalettlåda. Men nu satt han i sin låda och var näst intill apatisk... Jag kollade och fick se att han inte stödde på sitt lilla ben. När jag tryckte lite så ryckte han till, så det gjorde nog ont. Magen hade pajat på honom och jag förstod att min älskling inte mådde så bra. Jag ringde till den lokala veterinären, men de kunde inte "smådjur" utan rekommenderade en klinik inne i stan (den vi varit på förut) och dagen efter åkte jag dit med lillskrutten.
Vi fick komma in och man röntgade plutten. Bakbenet var brutet och jag frågade veterinären om "det gick att laga". Nja, sa han, han är rätt gammal och om han överlever narkosen, så kommer det bara att förlänga lidandet. Det bästa är nog att han får somna in.
I den sekunden blev jag till is och började stortjuta. Men, jag förstod att Liten´s tid var kommen. Det var verkligen hemskt att sitta där och vänta på "dödssprutan". Ångest!!! Liten fick en lugnade spruta först och sedan fick han den andra. Jag var med hela tiden och så här i efterhand kändes det bra att ha varit med, även om det är bland det värsta man kan göra. Vem är jag att leka gud liksom? Men, han ryckte ingenting så där som händer när någonting dör - han bara somnade och slutade andas. Vi fick sitta där länge, för de ville väl vara säkra på att han var död och jag lugn... Efter en timme eller nåt, så fick vi åka hem och ta farväl ordentligt.
Dagen efter slängde jag alla saker, nya och gamla - ingenting finns kvar förutom en mängd foton och filmer och så en grej till: Varje jul tänker jag lite extra på Liten och skrattar lite för mig själv. Det är nämligen så att när Liten var mindre så hade jag alltid riktiga granar hemma vid jul. Liten älskade att gnaga på granarna och fick alltid en kvist att mumsa på. En dag såg jag att unge Herr Liten Kanin även hade smakat lite på julgransmattan och det minns jag med värme i hjärtat.
Han har gjort många roliga saker, det lilla busfröet! När han var under året gammal, satt han på dörrmattan och väntade på mig när jag kom hem från jobbet. Man kunde inte kliva in för där satt han och tittade upp med sina stora mörkbruna ögon. Det hände också att han hämtat posten, så den kunde man hitta runt hörnet i hallen och alltid var det ett hörn på varje brev som var uppätet.
Ja, mycket saker har vi varit med om under de åren vi fick. Han hatade sin sele och fick därmed inte vara och hoppa ute så mycket. Tror inte han hade så mycket emot det, för de få gångerna vi fått på selen så låg han bara still och tog någon enstaka skuttpromenader. En gång var vi på landet och där fanns det 2 getter. Dessa blev lite rädda för Liten och skrämde i sin tur honom, så alla sprang vi runt huset ett par varv innan lugnet funnit sig. Ja, jag fick också springa för jag hade ju kopplat Liten, men vi hade en sån löplina till hundar, så några meter kunde han springa innan jag fick rusa efter. Vi träffade även en liten husmus en av dessa dagar. Husmusen bor vid huset och även denna blev lite skrämd av de större djuren. Jag minns speciellt när getterna gjorde sina psykorusningar och Liten hängde på, då kom den stackars husmusen i kläm - Liten sprang rakt över honom! Men, jag tror ingen tog skada av den kollisionen, alla rörde på sig efter - så det var nog okej.
På landet fick han en egen stuga (gamla hönshuset) att vara i och låg ofta vid fönsterkarmen och kollade ut. En liten inhägnad utomhus fick han också, så han fick mumsa på gräset och få frisk luft. Han fick även hela altanen för sig själv på dagarna och när det var kväll eller lite kyligt fick han vara i badrummet (där gnagde han på våttapeten bakom dörren, oups). Jag försökte få honom att vänja sig att ha sele på så vi kunde gå på promenad, men han ville verkligen inte ha den grejen på sig.
En dag när jag återigen testade selen så smet den rackaren och sprang upp i skogen på landet. Vi var 4 stycken som försökte få hem honom. Jag sprang bland ris, snår och buskar, blodet rann på benen av alla taggarna och jag var jäkligt arg på "kaninhelvetet". Till slut så tog jag hela gallret till hans bur och gick mot honom (han älskade att gosa men lyfta eller hålla i honom fick man inte göra) och jag vet inte hur långa mina armar blev, men jag lyckades lägga burgallret över honom och då var han fast.
Jag minns våra resor till veterinären som höll till inne i stan. Jag blev klämd i dörrarna på T-banan och lyckades hålla kvar hans reselåda som jag höll i båda armarna (den gungade så mycket annars) - som tur var kom det en tågvärd och hjälpte mig loss och in på tåget. Jag vet faktiskt inte vad som hänt annars... Jag minns också när jag stod vid Gamla Stan´s station och väntade på tunnelbanan och en gammal knarkare/alkis kom fram och frågade vad jag hade i lådan. "En kanin", sa jag lite rädd att han skulle knycka lådan från mig. "Åh, jag får kolla" sa han och kikade in i lådan. Sen sa han "Åh, så söt" och gick iväg. Jag andades ut och log för mig själv.
Vid ett tillfälle blev Liten riktigt dålig. Han sprang kring fötterna på mig och var väldigt orolig. Jag trodde först att han hade förstoppning, men det visade sig att han inte kunde kissa. Vi åkte in till veterinären och där konstaterades urinsten. Han blev inlagd och opererad. När jag efter någon dag undrade om jag skulle kunna hämta hem honom, fick jag till svar att magen hade stannat på honom eftersom han inte ville äta. Jag frågade om inte det berodde på att han längtade hem? Men, nej "kaniner äter när de är hungriga oavsett var de är"... Det gick väl någon dag och sedan propsade jag på att få hem honom, det tog inte många timmar innan jag fått honom att äta och sedan blev han riktigt pigg. (Jag tror i alla fall att han längtade hem). Efter operationen fick jag rådet att inte ge honom kalciumrik mat, slut med maskrosor och annat gott som han gillade. Men, vi lyckades väl hitta andra grejer som gick i. Knäckebröd gillade han, men blev så fruktansvärt lös och sur i magen, så det fick han bara någon gång i bland och bara en pytteliten bit. Kaniner ska egentligen bara äta hö och lite pellets och dricka vatten...
Jag minns också med glädje i hjärtat de otaliga besök vi gjort hos lokala veterinären för att klippa klorna. Jag klarade inte det själv för han var så extremt jobbig att hålla i och få still. Han ville icke!! Så, jag fick packa in honom i hans reselåda (som han i många år hatade och vi fick börja lirka i timmar innan man behövde åka). De första gångerna så skrattade veterinärerna åt mig för att vi kom dit, men efter besöket så förstod de och skrattade inte mer. Minst 2 personer krävdes för denna lilla varelse, som kunde bli en meter lång, sparkas som en häst och åla sig som en orm. En gång slet han sig och smet iväg på veterinärstationen. Det var ju tur i oturen att dörren ut var stängd och inga större djur befann sig in rummen han kutade runt i. He he, ja lite busig har han allt varit min lilla godis.
Jag brukade säga att min kanin var som hund, katt och trotsig 3-åring i ett - det är ingen som träffat Liten som inte håller med.
Min älskade lilla godis Liten vilar nu på en jättefin plats ute på landet och finns för evigt i mitt hjärta. Jag minns alla äventyr och bravader som om det var igår, men nu är det 5 år sedan vi sa hej då. 5 år...
Det är en tomhet som inte går att beskriva och jag saknar honom varje dag. Jag saknar alla mina husdjur, men Liten kom mig närmast och blev lite som en "bebis". Det är en otrolig saknad och jag önskar att han fanns kvar hos mig fortfarande. Jag önskar faktiskt att ALLA mina djur fanns kvar hos mig, en massa undelater och två marsvin.
Mina gosingar - det är så tomt utan er! Jag saknar er alla något så ENORMT!
© 2011 litenelis
Idag har vi haft ett lite ovanligt besök i trädgården. Kalle Kanin, som min farfar brukade kalla kaniner, har skuttat omkring hos oss hela dagen.
Denna lilla luddtuss är väldigt blyg och vill inte alls bekanta sig med oss. Jag var ute och kikade i trädgården tidigare, men såg ingen liten kanin. Plötsligt rasslar det till bland buskarna och ut kommer en pytteliten kanin som skjuten ur en kanon, wrooom! Jag trodde först att den var förbannad och skulle bita mig, jag hann tänka på Monty Python´s "Mördarkanin" men plutten vände håll och stack iväg in till grannens tomt.
För en liten stund sedan var plutten ute igen och mumsade på ett maskrosblad (den är så liten att man knappt såg den bakom bladet, he he). Mamma och jag sprang och hämtade kamrorna, så här kommer några bilder på sötingen.
Kalle Kanin kikar tillbaka på oss i fönstret
Nu mår ju inte min kamera så bra, men jag tror att det syns att det är en liten kanin. Påminner om min lilla gosing jag hade en gång.
Syns knappt bakom maskrosbladet
Kalle Kanin (i sämre förstoring)
Minnen...
Nästan 9 år hade jag lyckan att få tillbringa med denna rena GLÄDJE. Min godis hette Liten, en pigg liten krabat som gjorde livet extra värt att leva. Många vändor gjorde vi till veterinären för att klippa klor och tänder (min kanin vägrade att äta hö...) och så fick han problem med sin lilla mage efter att ha klippt tänderna, så då fick vi medicinera och det var ingen lek kan jag ju säga. Piller tyckte de att min lilla godis skulle äta. Hur får man då världens kinkigaste kanin att äta medicin i pillerform? Blanda med något han tycker om, banan tex fick jag rådet av djurskötarna. Jo, tjena! Av banan tog han två små tuggor och sedan böjde han bort huvudet och skuttade iväg. Nehepp, ingen banan alltså. Romansallad gillade han och jag gjorde som så att jag snittade stjälken och lade i de krossade pillren och då åt han, tills han kom på att det var ju medicin där i...
Liten. Alltid saknad - aldrig glömd
Ibland åt han lite banan (det är en fet frukt och det ska man inte ge för mycket, så kaninen fettar till), men min kanin gillade såna där godisbananer, de med hårt sockerhölje. Dessa älskade han och när jag köpt hem lite godis (till mig alltså) så stod eller satt han brevid och ville ha en liten bit av en sån banan. Ja, lustig var han!
En dag kom jag hem från jobbet och min lilla godis, som alltid var så glad och skuttade fram när jag kom hem, satt ihopkurad inne i sin låda. Han fick alltid gå lös och buren (utan galler) var hans toalettlåda. Men nu satt han i sin låda och var näst intill apatisk... Jag kollade och fick se att han inte stödde på sitt lilla ben. När jag tryckte lite så ryckte han till, så det gjorde nog ont. Magen hade pajat på honom och jag förstod att min älskling inte mådde så bra. Jag ringde till den lokala veterinären, men de kunde inte "smådjur" utan rekommenderade en klinik inne i stan (den vi varit på förut) och dagen efter åkte jag dit med lillskrutten.
Vi fick komma in och man röntgade plutten. Bakbenet var brutet och jag frågade veterinären om "det gick att laga". Nja, sa han, han är rätt gammal och om han överlever narkosen, så kommer det bara att förlänga lidandet. Det bästa är nog att han får somna in.
I den sekunden blev jag till is och började stortjuta. Men, jag förstod att Liten´s tid var kommen. Det var verkligen hemskt att sitta där och vänta på "dödssprutan". Ångest!!! Liten fick en lugnade spruta först och sedan fick han den andra. Jag var med hela tiden och så här i efterhand kändes det bra att ha varit med, även om det är bland det värsta man kan göra. Vem är jag att leka gud liksom? Men, han ryckte ingenting så där som händer när någonting dör - han bara somnade och slutade andas. Vi fick sitta där länge, för de ville väl vara säkra på att han var död och jag lugn... Efter en timme eller nåt, så fick vi åka hem och ta farväl ordentligt.
Dagen efter slängde jag alla saker, nya och gamla - ingenting finns kvar förutom en mängd foton och filmer och så en grej till: Varje jul tänker jag lite extra på Liten och skrattar lite för mig själv. Det är nämligen så att när Liten var mindre så hade jag alltid riktiga granar hemma vid jul. Liten älskade att gnaga på granarna och fick alltid en kvist att mumsa på. En dag såg jag att unge Herr Liten Kanin även hade smakat lite på julgransmattan och det minns jag med värme i hjärtat.
Han har gjort många roliga saker, det lilla busfröet! När han var under året gammal, satt han på dörrmattan och väntade på mig när jag kom hem från jobbet. Man kunde inte kliva in för där satt han och tittade upp med sina stora mörkbruna ögon. Det hände också att han hämtat posten, så den kunde man hitta runt hörnet i hallen och alltid var det ett hörn på varje brev som var uppätet.
Ja, mycket saker har vi varit med om under de åren vi fick. Han hatade sin sele och fick därmed inte vara och hoppa ute så mycket. Tror inte han hade så mycket emot det, för de få gångerna vi fått på selen så låg han bara still och tog någon enstaka skuttpromenader. En gång var vi på landet och där fanns det 2 getter. Dessa blev lite rädda för Liten och skrämde i sin tur honom, så alla sprang vi runt huset ett par varv innan lugnet funnit sig. Ja, jag fick också springa för jag hade ju kopplat Liten, men vi hade en sån löplina till hundar, så några meter kunde han springa innan jag fick rusa efter. Vi träffade även en liten husmus en av dessa dagar. Husmusen bor vid huset och även denna blev lite skrämd av de större djuren. Jag minns speciellt när getterna gjorde sina psykorusningar och Liten hängde på, då kom den stackars husmusen i kläm - Liten sprang rakt över honom! Men, jag tror ingen tog skada av den kollisionen, alla rörde på sig efter - så det var nog okej.
På landet fick han en egen stuga (gamla hönshuset) att vara i och låg ofta vid fönsterkarmen och kollade ut. En liten inhägnad utomhus fick han också, så han fick mumsa på gräset och få frisk luft. Han fick även hela altanen för sig själv på dagarna och när det var kväll eller lite kyligt fick han vara i badrummet (där gnagde han på våttapeten bakom dörren, oups). Jag försökte få honom att vänja sig att ha sele på så vi kunde gå på promenad, men han ville verkligen inte ha den grejen på sig.
En dag när jag återigen testade selen så smet den rackaren och sprang upp i skogen på landet. Vi var 4 stycken som försökte få hem honom. Jag sprang bland ris, snår och buskar, blodet rann på benen av alla taggarna och jag var jäkligt arg på "kaninhelvetet". Till slut så tog jag hela gallret till hans bur och gick mot honom (han älskade att gosa men lyfta eller hålla i honom fick man inte göra) och jag vet inte hur långa mina armar blev, men jag lyckades lägga burgallret över honom och då var han fast.
Jag minns våra resor till veterinären som höll till inne i stan. Jag blev klämd i dörrarna på T-banan och lyckades hålla kvar hans reselåda som jag höll i båda armarna (den gungade så mycket annars) - som tur var kom det en tågvärd och hjälpte mig loss och in på tåget. Jag vet faktiskt inte vad som hänt annars... Jag minns också när jag stod vid Gamla Stan´s station och väntade på tunnelbanan och en gammal knarkare/alkis kom fram och frågade vad jag hade i lådan. "En kanin", sa jag lite rädd att han skulle knycka lådan från mig. "Åh, jag får kolla" sa han och kikade in i lådan. Sen sa han "Åh, så söt" och gick iväg. Jag andades ut och log för mig själv.
Vid ett tillfälle blev Liten riktigt dålig. Han sprang kring fötterna på mig och var väldigt orolig. Jag trodde först att han hade förstoppning, men det visade sig att han inte kunde kissa. Vi åkte in till veterinären och där konstaterades urinsten. Han blev inlagd och opererad. När jag efter någon dag undrade om jag skulle kunna hämta hem honom, fick jag till svar att magen hade stannat på honom eftersom han inte ville äta. Jag frågade om inte det berodde på att han längtade hem? Men, nej "kaniner äter när de är hungriga oavsett var de är"... Det gick väl någon dag och sedan propsade jag på att få hem honom, det tog inte många timmar innan jag fått honom att äta och sedan blev han riktigt pigg. (Jag tror i alla fall att han längtade hem). Efter operationen fick jag rådet att inte ge honom kalciumrik mat, slut med maskrosor och annat gott som han gillade. Men, vi lyckades väl hitta andra grejer som gick i. Knäckebröd gillade han, men blev så fruktansvärt lös och sur i magen, så det fick han bara någon gång i bland och bara en pytteliten bit. Kaniner ska egentligen bara äta hö och lite pellets och dricka vatten...
Jag minns också med glädje i hjärtat de otaliga besök vi gjort hos lokala veterinären för att klippa klorna. Jag klarade inte det själv för han var så extremt jobbig att hålla i och få still. Han ville icke!! Så, jag fick packa in honom i hans reselåda (som han i många år hatade och vi fick börja lirka i timmar innan man behövde åka). De första gångerna så skrattade veterinärerna åt mig för att vi kom dit, men efter besöket så förstod de och skrattade inte mer. Minst 2 personer krävdes för denna lilla varelse, som kunde bli en meter lång, sparkas som en häst och åla sig som en orm. En gång slet han sig och smet iväg på veterinärstationen. Det var ju tur i oturen att dörren ut var stängd och inga större djur befann sig in rummen han kutade runt i. He he, ja lite busig har han allt varit min lilla godis.
Jag brukade säga att min kanin var som hund, katt och trotsig 3-åring i ett - det är ingen som träffat Liten som inte håller med.
Min älskade lilla godis Liten vilar nu på en jättefin plats ute på landet och finns för evigt i mitt hjärta. Jag minns alla äventyr och bravader som om det var igår, men nu är det 5 år sedan vi sa hej då. 5 år...
Det är en tomhet som inte går att beskriva och jag saknar honom varje dag. Jag saknar alla mina husdjur, men Liten kom mig närmast och blev lite som en "bebis". Det är en otrolig saknad och jag önskar att han fanns kvar hos mig fortfarande. Jag önskar faktiskt att ALLA mina djur fanns kvar hos mig, en massa undelater och två marsvin.
Mina gosingar - det är så tomt utan er! Jag saknar er alla något så ENORMT!
© 2011 litenelis
Kommentarer
Trackback
