litenelis

I torsdags började skolan och det ska bli jätteskoj att plugga igen!

Visst, det kommer bli mycket nu, först ska jag lämna över mitt "gamla jobb" till någon som är helt ny på företaget, sedan ska jag lära mig mitt "nya jobb" och samtidigt plugga heltid på distans. I mars kommer det tillkomma en kurs på en annan skola dessutom och då lär det bli riktigt tufft...

Men, jag är glad ändå - glad att jag får komma vidare och slippa leva med jobbet, så som jag gjort i princip hela min anställning. Hela tiden har jobbet varit med i tankarna och jag har fått jobba på lite konstiga tider, krångliga grejer som inte är helt användarvänliga och ofta i sista minuten, nästan alltid ensam. Men jag har aldrig tyckt illa om själva jobbet - det har jag inte, men jag tycker att saker borde kunnat ha styrts upp mycket bättre. Planering och organisation är något som ligger mig varmt om hjärtat och framför allt INFORMATION samt KOMMUNIKATION, som är rätt svagt på stället jag är - iallafall om jag ska förmedla hur jag upplevt det. Inte sällan har mina kollegor vetat om saker som jag ska göra långt innan mig. Det känns ju märkligt - men så har det varit.

Samtidigt förstår jag att det är massor som ska göras och att sånt inte alltid hinns med - men jag tycker det är märkligt att jag inte får informationen först av alla? Jag förstår att det ställs krav på de som är anställda också, man måste söka informationen - men ja, om det är jag som ska göra en uppgift så kan väl jag få veta det innan någon som inte ens har med saken att göra får veta det, eller? Det som är ännu konstigare är att i n g e n verkar veta VAD jag gör på jobbet?! Jag är med på mycket, överallt - men ingen kan sätta fingret på vad mina uppgifter egentligen är. Sedan har man då en överordnad som har fullt upp med sig själv och inte kan ta reda på hur saker och ting ligger till - man är helt enkelt i händerna på en som inte kan/orkar bry sig längre än sitt eget skrivbord...

Jag förstår så väl varför det är som det är, jag gör verkligen det - men jag tror även på att allt går att göra bättre och jag hoppas att det en dag blir så, när allt är på plats.

Nu är det nytt år och jag tar nya tag. Jag ska göra mitt bästa och försöka lämna över så att den nya personen tycker det verkar skoj och inte så rörigt som jag själv tyckt. Jag skäms för vissa saker, det b o r d e inte vara som det är - men har man ingen energi eller ork att driva saker längre, så har man inte. Ingen på jobbet sitter ju heller och rullar tummarna (även om vissa verkligen tror att jag gör det)  och min person hindrar mig från att tjata på folk som jag vet har asmycket att göra och att många drar i dem - precis som med mig, rätt ofta... Man skämmer bort en del också, med att hjälpa till - fast man kanske inte ska göra det. Just det är den främsta boven i att det inte alltid blir så bra när någon annan kommer och tycker att man ska göra andra saker istället. Extra svårt att säga ifrån, när man faktiskt en gång i tiden haft en grej som uppgift - men den som bestämmer inte känner till det (och heller inte tagit reda på) - tycker att man ska göra andra grejer. Saken är den att då är det ingen som gör det andra - för ingen vet om det och ingen vill - men "någon" måste göra det... Någon är ofta jag...

Jag kan mycket och har gjort mycket, både det ena och det andra. Jag har stor kunskap/kompetens och känner till hur saker varit och hur det ska bli - jag lyssnar OCH förstår. Jag har lätt att sätta mig in i grejer och göra jobbet. Jag har lätt att lära mig, snabbt.

Det är väl det som är problemet - jag har fått en roll/stämpel att vara den som kan göra allt - typ allt-i-allo. Detta följer med mig vart jag än går. Men för någon som inte vet om vad jag gjort eller kan och definitivt inte vad jag är skolad till - så gäller bara dennes uppgifter. Uppgifter som inte alltid är så genomtänkta, lite som tagna i luften. Brainstorm är ett bra ord - för ofta är det sånt som kommer till mig, uppgifter i form av hjärnstorm - inte färdigt. En del ärenden kan jag styra upp själv - men många, många ligger utanför mitt område och jag kan verkligen inte göra nåt åt det ensam. Så då blir det som man sagt åt mig att göra och det blir nästan aldrig bra...

Ibland känns det som om man är som en morsa, man måste kolla med alla i ett projekt vad de tycker, hur de ser på saken och vad de vill förbättra eller ändra. Men jag upplever att det bara är jag som verkligen driver och gör arbetet till en gemensam sak, det känns konstigt... För alla har åsikter och tycker en massa, men ingen genomför nåt? Ansvarsfrågan är också en sak som väcker förvåning, ofta.

Inställningen blir till slut: Tänk inte, fråga inte - gör bara!

Jag hoppas (och tror) att den nya personen är på alerten, har massor av energi och drivkraft. Jag hoppas att det ska gå bra och att denna har rejält med skinn på näsan - för det kan man ibland behöva. Jag är så glad att denna kommer, för då kan jag äntligen släppa taget och gå vidare.

Jag vill inget hellre...


Nästa helg är det MC-mässa - den ska jag gå på tillsammans med min sambo och en kompis till honom. Ska bli intressant. Jag har nog inte varit på en mc-mässa tidigare, men bilmässan har jag besökt en gång. Jag gillar att gå på mässa - det är nåt speciellt med det, jag vet inte vad - men jag gillar det!

Så nu går jag och längtar efter våren. Då ska vi ut och åka på nya hojen. Den kom i våras, men jag hann inte åka med då - så nu börjar jag bli riktigt sugen. Jag ska köpa mc-ställ, skor och hjälm - sedan är jag redo.

Oh, det ska bli så himla roligt!!!!


Häromdagen gjorde jag ett 24h-test på mitt blodtryck. Då får man en tryckmanschett på armen och en dosa att bära med sig under ett dygn. Det var världens längsta sladd på den där makapären och mot slutet var det riktigt jobbigt - det gjorde så ont i armen! Den skulle mäta 2 ggr i timmen under dagtid och 1 gång på natten. Jag vaknade varje gång på natten - så jag var rätt så trött dagen efter = skitgrinig... Inte lätt för min kollega då inte, när jag sitter och morrar när denne kom in för att diskutera mitt arbete... Men, sen fick jag äntligen ta bort mätaren - ohoj vad det kliade sen då!!! Fick snygga röda märken där någon resår suttit - riktigt skönt att bli av med kan jag ju säga. Sov som en liten gris natten efter, skönt...

Kommande vecka ska jag ringa min doktor och få reda på värdena då. Ligger jag högt även när jag inte är på sjukhuset? Vet inte om jag skrivit det, men det finns något som kallas för "Vita rocken syndromet", det betyder att man får höga resultat när man gör blodtrycksmätning i sjukhusmiljö. Manliga läkare får de allra högsta resultaten, kvinnliga lite lägre och sköterskorna får de allra lägsta/bästa värdena. Jag gillar inte sjukhus eller att gå till doktorn, det har jag även talat om - men jag har heller inte mått särskilt bra den senaste tiden och vid första besöket var jag inte alls i form, svår smärta på sidan av huvudet, ont bakom ena ögat och helt plötsligt började hjärtat rusa när doktorn tog blodtrycket - vilket aldrig har hänt tidigare och jag har kollat mitt blodtryck väldigt ofta (alltid högt - men inte rusat). Under den senaste tiden har jag haft mycket hjärtklappning, det kan man ju få ibland. men just i år (speciellt det sista halvåret) har det varit ovanligt många för mig - helt apropå liksom. Förut kunde jag få det om jag badade varmt eller var varm på nåt sätt, men nu kommer det lite närsomhelst? Jag kan sitta rakt upp och ner i soffan och rätt var det är så börjar hjärtat att slå jättesnabbt. Det gör mig orolig, för det händer saker i min kropp som jag inte känner igen.

Jag har varit hos hjärtspecialist och gjort ultraljud på mitt hjärta, det var ett pyttepyttelitet läckage som gav ett svagt blåsljud. Men, det var så litet att det var normalt och allt annat såg fint ut. Så det är inget fel på hjärtat iallafall och det känns skönt.

Men, jag får se vad de här värdena säger och hur det blir. Fast det är klart, jag har mina misstankar om vad det kan vara: s t r e s s...

Nu ska jag ta en liten kopp kaffe till och kanske ta en macka. Härligt med lördag och idag verkar det bli fint väder också - solen skiner!!!


© 2011 litenelis