Goaste äggen är de som är bruna
Söndag 22 januari 2012
Utan tvekan är de goaste äggen de som är bruna! Det är lite konstigt, vita är så "bleka" i smaken (he he) och de bruna är gulare, smakar goare och luktar inte lika ofta som fisk. Hönsen får ju ofta äta foder som består av fisk (och annat) - eftersom de inte får äta det som de borde få göra, så smakar ju äggen bara som fodret. Stackars höns!
Jag hoppas att de jag köper av sköter sina höns ordentligt! Egentligen vill jag handla direkt av en bonde, men det finns inte så många här i trakten där jag bor - det är svårt att hitta och långt att åka i så fall. Då blir man en miljöbov istället...
Inte lätt, men jag tycker att alla djur som livnär oss på ett eller annat sätt ska ha det så bra som det bara går!
Egna höns
Mina morföräldrar hade höns och jag pysslade om dem jämt när jag var där. Dessa höns fick gå fritt och äta precis vad de ville. De fick även godisar i form av sockerkaka och bullar... (Kanske lite makabert med tanke på att dessa var bakade med deras ägg...)
De här hönsen var starka, tjocka och hade blanka och fina fjädrar - de hade det väldigt bra. Tama allihop och de ville sitta i knät och gosa, vilket är supercharmigt. Dock hade de ibland löss som var rätt äckliga och det var ju mindre mysigt... Men, fram med lusmedel och så gjorde vi avlusning - hönsen njöt! Det kliar ju när såna där lususlingar springer omkring på en, blöööö!
Vid ett tillfälle flyttade det in en musfamilj i hönshuset - möss är ju söta, men kanske inte bland höns och deras mat. Fällor sattes ut och faktiskt så försvann mössen efter ett kort tag. Kan ha berott på att de inte trivdes eller så var det för att hönsen åt upp mössungarna... (Det har inte jag berättat för någon i familjen) Men, tja vad ska man göra - de äter vad de vill, som maskar, skalbaggar, sina ägg osv. Ja, de äter sina ägg om de går sönder - jag tror faktiskt att de är allätare och inte så himla noga med vad de sätter i sig.
En av hönorna, Snövit (vit orpington) fick för sig att vara med när morfar skurade altantaket och smakade på det som kom ner i stupröret = målarsoda. Mindre bra... Hönan blev lite hes och näbben blev blekblå, men hon klarade sig!
Snövit var en lustig dam, hon gick in i hallen/köket och meddelade sin närvaro - vilket betydde att hon ville ha nåt smaskigt att äta. En dag låg hon under min solsäng och gottade sig i skuggan. Rätt var det var så hade hon bitit tag i min tå - ja, den såg väl god ut - som en korvbit kanske, ha ha!
Ja, alla hönsen och tupparna som varit på gården är så otroligt saknade!! Och, nej - inte en enda har vi ätit upp, alla självdog, tagna av rävar eller hökar eller avlivades när livet inte längre var värdigt.
In memorian
Jag hade en kyckling som jag länge fick glädjen att känna: Tjatte. Jag minns att jag kom ut en vinterdag och hälsade på damerna i vanlig ordning. Tjatte kom framhaltandes till mig (många av hönorna värpte så mycket att höfterna på dem blev dåliga, däribland min fina Tjatte). Jag lyfte upp min fina höna (lite misstänksam blev jag för hon brukade inte komma fram så där och vilja bli upplyft) - vi tog en liten kort promenad i friska luften hon och jag. Eftersom det var lite kylslaget, så fick hon vara i min famn så att hon inte skulle bli kall. Hon var jättemysig!
Dagen efter fanns inte Tjatte mer, hon hade somnat in under natten. Jag tror att hon väntat på att jag skulle komma ut och när jag sedan kom så tog hon farväl. Min fina, fina Tjatte!
Jag hade även en svart orptington höna: Tilda
Tyvärr fick vi inte så många år, men vi hade också en fin bekantskap. Tilda blev lite sjuk och fick svårt att gå, men vi var kompisar och hade många trevliga stunder och promenader tillsammans. Saknar dig Tilda!
Inte alla som varit barnvakt till hönsfåglar...
Och många sorgliga stunder har det blivit när de blivit tagna av något rovdjur eller dött...
Men, höns är elaka mot varandra och det finns en rangordning bland dem. Det är intressant, men inte roligt att se. Hackkyckling är nåt som verkligen finns och det gör ont att se sånt, men är helt naturligt. Fast inte kan jag stå och se på när någon blir mobbad - nej, då ingrep jag - vet inte om det gjorde det hela så mycket bättre eller bara värre, men jag gjorde i allafall nåt. Lite lugnare blev det väl, i alla fall så länge jag var i närheten. Det är väl det negativa med höns, att de kan vara så jäkla elaka...
Men, alla hönsen och tupparna är djupt saknade och finns för alltid i mitt hjärta!
© 2012 litenelis
Utan tvekan är de goaste äggen de som är bruna! Det är lite konstigt, vita är så "bleka" i smaken (he he) och de bruna är gulare, smakar goare och luktar inte lika ofta som fisk. Hönsen får ju ofta äta foder som består av fisk (och annat) - eftersom de inte får äta det som de borde få göra, så smakar ju äggen bara som fodret. Stackars höns!
Jag hoppas att de jag köper av sköter sina höns ordentligt! Egentligen vill jag handla direkt av en bonde, men det finns inte så många här i trakten där jag bor - det är svårt att hitta och långt att åka i så fall. Då blir man en miljöbov istället...
Inte lätt, men jag tycker att alla djur som livnär oss på ett eller annat sätt ska ha det så bra som det bara går!
Egna höns
Mina morföräldrar hade höns och jag pysslade om dem jämt när jag var där. Dessa höns fick gå fritt och äta precis vad de ville. De fick även godisar i form av sockerkaka och bullar... (Kanske lite makabert med tanke på att dessa var bakade med deras ägg...)
De här hönsen var starka, tjocka och hade blanka och fina fjädrar - de hade det väldigt bra. Tama allihop och de ville sitta i knät och gosa, vilket är supercharmigt. Dock hade de ibland löss som var rätt äckliga och det var ju mindre mysigt... Men, fram med lusmedel och så gjorde vi avlusning - hönsen njöt! Det kliar ju när såna där lususlingar springer omkring på en, blöööö!
Vid ett tillfälle flyttade det in en musfamilj i hönshuset - möss är ju söta, men kanske inte bland höns och deras mat. Fällor sattes ut och faktiskt så försvann mössen efter ett kort tag. Kan ha berott på att de inte trivdes eller så var det för att hönsen åt upp mössungarna... (Det har inte jag berättat för någon i familjen) Men, tja vad ska man göra - de äter vad de vill, som maskar, skalbaggar, sina ägg osv. Ja, de äter sina ägg om de går sönder - jag tror faktiskt att de är allätare och inte så himla noga med vad de sätter i sig.
En av hönorna, Snövit (vit orpington) fick för sig att vara med när morfar skurade altantaket och smakade på det som kom ner i stupröret = målarsoda. Mindre bra... Hönan blev lite hes och näbben blev blekblå, men hon klarade sig!
Snövit var en lustig dam, hon gick in i hallen/köket och meddelade sin närvaro - vilket betydde att hon ville ha nåt smaskigt att äta. En dag låg hon under min solsäng och gottade sig i skuggan. Rätt var det var så hade hon bitit tag i min tå - ja, den såg väl god ut - som en korvbit kanske, ha ha!
Ja, alla hönsen och tupparna som varit på gården är så otroligt saknade!! Och, nej - inte en enda har vi ätit upp, alla självdog, tagna av rävar eller hökar eller avlivades när livet inte längre var värdigt.
In memorian
Jag hade en kyckling som jag länge fick glädjen att känna: Tjatte. Jag minns att jag kom ut en vinterdag och hälsade på damerna i vanlig ordning. Tjatte kom framhaltandes till mig (många av hönorna värpte så mycket att höfterna på dem blev dåliga, däribland min fina Tjatte). Jag lyfte upp min fina höna (lite misstänksam blev jag för hon brukade inte komma fram så där och vilja bli upplyft) - vi tog en liten kort promenad i friska luften hon och jag. Eftersom det var lite kylslaget, så fick hon vara i min famn så att hon inte skulle bli kall. Hon var jättemysig!
Dagen efter fanns inte Tjatte mer, hon hade somnat in under natten. Jag tror att hon väntat på att jag skulle komma ut och när jag sedan kom så tog hon farväl. Min fina, fina Tjatte!
Jag hade även en svart orptington höna: Tilda
Tyvärr fick vi inte så många år, men vi hade också en fin bekantskap. Tilda blev lite sjuk och fick svårt att gå, men vi var kompisar och hade många trevliga stunder och promenader tillsammans. Saknar dig Tilda!
Inte alla som varit barnvakt till hönsfåglar...
Och många sorgliga stunder har det blivit när de blivit tagna av något rovdjur eller dött...
Men, höns är elaka mot varandra och det finns en rangordning bland dem. Det är intressant, men inte roligt att se. Hackkyckling är nåt som verkligen finns och det gör ont att se sånt, men är helt naturligt. Fast inte kan jag stå och se på när någon blir mobbad - nej, då ingrep jag - vet inte om det gjorde det hela så mycket bättre eller bara värre, men jag gjorde i allafall nåt. Lite lugnare blev det väl, i alla fall så länge jag var i närheten. Det är väl det negativa med höns, att de kan vara så jäkla elaka...
Men, alla hönsen och tupparna är djupt saknade och finns för alltid i mitt hjärta!
© 2012 litenelis
Kommentarer
Trackback
