Äntligen FREDAG!!
Fredag 9 mars 2012
Åh så skönt, NU är det fredag! Igår trodde ju jag att det fredag och blev så besviken när jag upptäckte att det bara var torsdag, så tungt...
Men, nu är det fredagkväll, jag ligger hemma i soffan och har det bra - har lite kaffe och smågodis. Ska nog äta lite korv med bröd om en stund. Sambon har en kompis här, de ska fixa med datorn.
Jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på, tar det nog bara lugnt och vilar mig. Det har varit en rätt intensiv tid nu, dels har jag varit sjuk och när jag kom tillbaka till jobbet var jag ju inte riktigt bra utan har hostat som en galning. Det har nu gett med sig, men lite är det kvar som förhoppningsvis försvinner nu när det är lite lugnare på jobbet igen. Vi har ju haft en omläggning i systemen vilket har medfört en hel del bekymmer, saker har inte fungerat och vi har stått still under en rätt lång tid. Att stå helt still på en ekonomiavdelning är inte nåt positiv någonsin - vårt arbete är konstant löpande, så minsta störning innebär konsekvenser.
Men, nu är vi "på banan" som det kallas på mitt jobb - vi är alltså "uppe och lirar".
He he, älskar såna här uttryck - det blir sån konstig kontrast när en kostymklädd, högt uppsatt, chef säger saker som "tjena, är vi på banan? Är allt uppe och lirar?" Ibland kan man även få ett "Tja ba!" när vi möts i korridoren. Jag älskar sånt, för det visar att vi alla är likadana ändå, trots skillnaderna i "graderna". Sedan att jag jobbat med de flesta av cheferna kanske hör till, men vi är inte så många på jobbet så det blir liksom en mer familjär stämning då. Trevligt, men kan också bli lite farligt när det blir så personligt - för konflikter blir det och sånt kan upplevas som personliga påhopp och det är ju inte bra.
Lyckligtvis är det ytterst sällan, för att inte säga extremt sällsynt som man hör nåt sånt. Oense kan man ju bli och det sker säkert på alla arbetsplatser. Alla kommer ju överrens om det bästa och är fortfarande vänner i slutändan och som i alla förhållanden så går det upp och ner, helt normalt. Men det är viktigt att tänka på att man är en person som är i sin yrkesroll - två helt skilda saker i en konflikt på arbetet men båda påverkas. Även om det på en del arbetsplatser kan vara så att det är personen man ogillar och sedan skyller på att det är själva yrkesrollen som är fel, typ... Fegt är ett ord för sånt!
Nu till nåt helt annat:
I går när jag skulle hem från jobbet och gick in i ett centrum, så möter jag en tjockisgubbe som liksom styr över så att han går rakt mot mig. Jaha, tänkte jag - vad gör vi nu då, för jag gick här först. Gubbjäkeln stirrar på mig precis som om jag ska dyrka marken han går på och gå åt sidan. I helsicke heller! Varför ska jag göra det?! Men, för att inte bli nertrampad som av en ångvält så kliver jag ett litet steg åt sidan och det blir så att jag nästan stryker förbi fanskapet. USCH! Jag var sur hela vägen hem sedan för det här. Ska man verkligen bete sig så som han gjorde? Vem tror han att han är, Centrumkungen?!
Tycker folk i allmänhet är jäkligt dåliga på att visa hänsyn mot andra och kliva undan när man möts, en del går ju rakt på. Rakt på! Hur fasiken tänker man då? När man varit med några gånger så ser jag numera till att sätta en axel först - det ska kännas när man går på mig! Vissa ska lära sig att veta hut!
Men nu ska jag inte hetsa upp mig för sånt - nu är det helg!!!!!!
© 2012 litenelis
Åh så skönt, NU är det fredag! Igår trodde ju jag att det fredag och blev så besviken när jag upptäckte att det bara var torsdag, så tungt...
Men, nu är det fredagkväll, jag ligger hemma i soffan och har det bra - har lite kaffe och smågodis. Ska nog äta lite korv med bröd om en stund. Sambon har en kompis här, de ska fixa med datorn.
Jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på, tar det nog bara lugnt och vilar mig. Det har varit en rätt intensiv tid nu, dels har jag varit sjuk och när jag kom tillbaka till jobbet var jag ju inte riktigt bra utan har hostat som en galning. Det har nu gett med sig, men lite är det kvar som förhoppningsvis försvinner nu när det är lite lugnare på jobbet igen. Vi har ju haft en omläggning i systemen vilket har medfört en hel del bekymmer, saker har inte fungerat och vi har stått still under en rätt lång tid. Att stå helt still på en ekonomiavdelning är inte nåt positiv någonsin - vårt arbete är konstant löpande, så minsta störning innebär konsekvenser.
Men, nu är vi "på banan" som det kallas på mitt jobb - vi är alltså "uppe och lirar".
He he, älskar såna här uttryck - det blir sån konstig kontrast när en kostymklädd, högt uppsatt, chef säger saker som "tjena, är vi på banan? Är allt uppe och lirar?" Ibland kan man även få ett "Tja ba!" när vi möts i korridoren. Jag älskar sånt, för det visar att vi alla är likadana ändå, trots skillnaderna i "graderna". Sedan att jag jobbat med de flesta av cheferna kanske hör till, men vi är inte så många på jobbet så det blir liksom en mer familjär stämning då. Trevligt, men kan också bli lite farligt när det blir så personligt - för konflikter blir det och sånt kan upplevas som personliga påhopp och det är ju inte bra.
Lyckligtvis är det ytterst sällan, för att inte säga extremt sällsynt som man hör nåt sånt. Oense kan man ju bli och det sker säkert på alla arbetsplatser. Alla kommer ju överrens om det bästa och är fortfarande vänner i slutändan och som i alla förhållanden så går det upp och ner, helt normalt. Men det är viktigt att tänka på att man är en person som är i sin yrkesroll - två helt skilda saker i en konflikt på arbetet men båda påverkas. Även om det på en del arbetsplatser kan vara så att det är personen man ogillar och sedan skyller på att det är själva yrkesrollen som är fel, typ... Fegt är ett ord för sånt!
Nu till nåt helt annat:
I går när jag skulle hem från jobbet och gick in i ett centrum, så möter jag en tjockisgubbe som liksom styr över så att han går rakt mot mig. Jaha, tänkte jag - vad gör vi nu då, för jag gick här först. Gubbjäkeln stirrar på mig precis som om jag ska dyrka marken han går på och gå åt sidan. I helsicke heller! Varför ska jag göra det?! Men, för att inte bli nertrampad som av en ångvält så kliver jag ett litet steg åt sidan och det blir så att jag nästan stryker förbi fanskapet. USCH! Jag var sur hela vägen hem sedan för det här. Ska man verkligen bete sig så som han gjorde? Vem tror han att han är, Centrumkungen?!
Tycker folk i allmänhet är jäkligt dåliga på att visa hänsyn mot andra och kliva undan när man möts, en del går ju rakt på. Rakt på! Hur fasiken tänker man då? När man varit med några gånger så ser jag numera till att sätta en axel först - det ska kännas när man går på mig! Vissa ska lära sig att veta hut!
Men nu ska jag inte hetsa upp mig för sånt - nu är det helg!!!!!!
© 2012 litenelis
Kommentarer
Trackback
