Det här med tolerans i kollektivtrafiken
Fredag 16 mars 2012
Ibland, eller ja, oftast när jag åker i kollektivtrafiken - vilket är varje vardag - så prövas mitt tålamod hårt. Ja, jag blir mer eller mindre galen på människor som går i vägen och hindrar mig, vilket alltför ofta innebär att jag missar mina tågbyten och får vänta på nästa tåg. Inte roligt!
Jag undrar ju hur en del tänker? De här personerna som kliver av en vagn läsandes en tidning, bok, pillar på telefonen, pratar med sitt sällskap eller bara i allmänhet går vääääääääääääldigt långsamt - mitt i vägen för alla andra...
Nu menar jag absolut INTE äldre, småbarn eller funktionshindrade personer, absolut inte!
Men det finns alltså vissa personer som har en tendens att ALLTID hamna framför mig och det är nästintill omöjligt att komma förbi, det är precis som de har någon inbyggd radar och liksom svänger samtidigt som mig när jag försöker smita förbi. Fattar inte?!
En annan grej är när man står helt fredligt på perrongen och väntar på sitt tåg. Ja, då kommer det ett antal personer som liksom dras till mig, de går så väldigt j ä t t e n ä r a . Jag tycker det både är konstigt och jobbigt, för jag behöver ha mitt fredade område - vill inte ha folk så nära inpå. De har HELA perrongen att gå på, men bara måste gå så jäkla nära mig som står där!? Är jag osynlig?! Eller är jag så fantastiskt vacker så folk vill gå så nära som möjligt? Nej, det tror jag inte - jag vet inte varför det blir så här - men det stör mig!
Ibland kan jag bli full i skratt för hela situationen är så löjlig. Jag ställer mig ofta vid pelare, skyltar eller bänkar och man kan ge sig den på att någon ska klämma sig emellan mig och objektet jag ställt mig vid. Eller så kommer någon farande och liksom svänger in där jag står för att sedan svänga ut igen?!
Jag kan faktiskt få en sån bitchig känsla att vilja putta iväg någon som kommer för nära eller bara vråla nåt oförskämt, sätta krokben och vara groteskt otrevlig - för att få ha min plats och mitt område/revir som bara är ca 50 cm i radie. Är det för mycket begärt?
JAG VILL VARA I FRED!!!!
© 2012 litenelis
Ibland, eller ja, oftast när jag åker i kollektivtrafiken - vilket är varje vardag - så prövas mitt tålamod hårt. Ja, jag blir mer eller mindre galen på människor som går i vägen och hindrar mig, vilket alltför ofta innebär att jag missar mina tågbyten och får vänta på nästa tåg. Inte roligt!
Jag undrar ju hur en del tänker? De här personerna som kliver av en vagn läsandes en tidning, bok, pillar på telefonen, pratar med sitt sällskap eller bara i allmänhet går vääääääääääääldigt långsamt - mitt i vägen för alla andra...
Nu menar jag absolut INTE äldre, småbarn eller funktionshindrade personer, absolut inte!
Men det finns alltså vissa personer som har en tendens att ALLTID hamna framför mig och det är nästintill omöjligt att komma förbi, det är precis som de har någon inbyggd radar och liksom svänger samtidigt som mig när jag försöker smita förbi. Fattar inte?!
En annan grej är när man står helt fredligt på perrongen och väntar på sitt tåg. Ja, då kommer det ett antal personer som liksom dras till mig, de går så väldigt j ä t t e n ä r a . Jag tycker det både är konstigt och jobbigt, för jag behöver ha mitt fredade område - vill inte ha folk så nära inpå. De har HELA perrongen att gå på, men bara måste gå så jäkla nära mig som står där!? Är jag osynlig?! Eller är jag så fantastiskt vacker så folk vill gå så nära som möjligt? Nej, det tror jag inte - jag vet inte varför det blir så här - men det stör mig!
Ibland kan jag bli full i skratt för hela situationen är så löjlig. Jag ställer mig ofta vid pelare, skyltar eller bänkar och man kan ge sig den på att någon ska klämma sig emellan mig och objektet jag ställt mig vid. Eller så kommer någon farande och liksom svänger in där jag står för att sedan svänga ut igen?!
Jag kan faktiskt få en sån bitchig känsla att vilja putta iväg någon som kommer för nära eller bara vråla nåt oförskämt, sätta krokben och vara groteskt otrevlig - för att få ha min plats och mitt område/revir som bara är ca 50 cm i radie. Är det för mycket begärt?
JAG VILL VARA I FRED!!!!
© 2012 litenelis
Kommentarer
Trackback
