litenelis

I dag är det tisdag och jag är redan inne på min tredje semestervecka, den sista... Usch! Jag har inte gjort så mycket känns det som, men det stämmer nog inte fast däremot har jag inte gjort allt det jag skulle velat, men det får väl bli en annan gång antar jag.

 

Funderar på att åka ut till landet en sväng, får se om jag bara blir över dagen eller stannar kvar - det är inte samma sak längre, jag får inte samma ro som tidigare. Nåväl, får se hur jag gör.

 

Svärfar var här en vecka, en hel vecka som försvann i ett vips! I går åkte han hem. Det var trevligt att träffa honom, det var första gången så jag var lite nervös faktiskt, he he. Men allt gick bra och vi har haft trevligt under veckan.

  

På söndag ska jag hälsa på min lillebror med familj och då får jag träffa min nyaste brorson, det ska bli roligt.

 

Kort sagt har min semester varit väldigt innehållsrik, med både glädje och sorg...

 

Jag väntar på besked gällande begravningen och då kommer jag att vara ledig från jobbet ett par dagar. Det är bäst så.

 

Trots att jag sörjer och saknar min älskade morfar så känner jag lättnad för han led verkligen under de åren som han var sjuk och då speciellt den sista tiden. Tänk dig själv, du är van att kunna göra i princip vad som helst, gå dit du vill och röra dig hur du vill, men så slutar kroppen fungera och du orkar knappt flytta dig från sängen till en stol, till slut kan du inte gå alls och måste ha hjälp med väldigt mycket för att inte säga allt. Jag såg min morfar brytas ned bit för bit, jag såg hur lessen han var även om han försökte hålla humöret uppe. Jag såg att han blev deppig och mitt hjärta blöder för jag kunde inte göra något åt det, ingenting - för det var kroppen som slutade att fungera inte viljan. Jag saknar dig morfar något så fruktansvärt, men jag vet att du inte har ont längre och att du kan göra vad du vill nu, det hjälper mig att förstå och acceptera att vi inte kommer att ses i den här världen igen. Men vi ses nog igen en gång, det hoppas jag, du fattas mig!