litenelis

 

Jahaja, vad har hänt i veckan då? En jädra massa känns det som...

 

Måndagen slutade med en lååååång omväg hem på grund av att en eller fler rånare brutit sig in i en guldbutik (med hjälp av en plog) och sedan lämnat en väska med en sprejad text: bomb

 

Följden blev att man spärrade av tunnelbanan, vilket betydde att bussar skulle ersätta en viss sträcka på linjen. Som en van pendlare vet jag att de ersättningsbussarna dröjer länge och OM de kommer är de mer än överfulla. På väg upp mot stationen möter jag en enorm massa av människor och anar oråd (jag visste inget först), lokalbussen var proppad och det har väl aldrig varit så mycket människor i området förut... Jag gick ner till tunnelbanan i allafall och tog tåget åt andra hållet, vid stationen efter går det fler bussar mot den andra tunnelbanelinjen. Vi fick väl vänta en kvart innan tåget åkte och sedan en kvart på bussen, som åkte runt på orten så det tog väl en halvtimme eller nåt. Av vid ändhållplatsen och byta till T-bana, åka en kvart och sen av för att byta till tvärbanan, byta igen och sedan var det "bara" en halvtimme kvar innan jag var hemma, 19:45 klev jag in genom dörren. Lagom glad var jag, men ändå skönt att vara hemma i hyfsat skaplig tid trots allt.

 

På jobbet under måndagen fick jag hålla på med pärmar och packa grejer + hjälpa till med att fixa semester-kollegans kontor/grejer. Tjafs blev det så klart för att någon tyckte det var onödigt att bära skrivbord och att det då var lättare att vi tog hans eftersom det var ett rum bort. Tja, ok tyckte väl jag som var helt slut i huvudet. Detta skedde på fredagen tror jag, men vad jag fick veta av min chef sedan, som även var det första han sa på måndagmorgonen, var att det inte alls var ok och att om nu en avdelning önskar ta med sig sina möbler så får man acceptera det.

 

Bordet i fråga var i ek och våra är i bok - jag tyckte väl att det inte var en jättegrej, så jag lät "Herrn" bestämma... Hoppsansa, där trampade jag i klaveret då! Men, det var inte bara det att bordet hans var i ek utan det var ju ett precis likadant som mitt, dvs samma vinkel och vi behöver ha två olika för att kunna möblera i det rummet vi ska sitta i. Det hade jag missat!! Så, jag sa att då får vi väl prata med "Herrn" då och byta till det bordet vi sagt från början. Chefen sa att han skulle prata med den person som är ansvarig och beslutar hur/om flytten ska göras och att jag då slapp ta diskussionen med "Herrn". Tack för det sa jag då och gick in till mig. Det kan inte vara helt obemärkt att jag var helt sönderstressad och slutkörd efter allt som hänt de senaste veckorna.

 

När det nu var bestämt tänkte jag att nu ska jag jobba undan så att jag kan packa undan mina grejer inför FREDAG då min flytt skulle göras, trodde jag... Vikarien ska man underhålla med vettiga uppgifter, men det har blivit mer så att hon får hänga med mig och göra det jag gör, vilket är ett enormt stöd för mig. Men så kommer han som bär möbler och frågar MIG hur saker och ting ska vara på mitt, semesterkollegans OCH "Herrns" rum?! Så då får jag springa som en skållad mandel fram och tillbaka mellan fyra kontor SAMTIDIGT som jag ska JOBBA och hålla vikarien sysselsatt, hjälpa och förklara för henne och se till att hon gör rätt?! Stressad är bara förnamnet...

 

För att göra en lång historia kort, min flytt blev helt klar på onsdagen - vi körde allt på tisdagen och slutade dagen med att bära i väg datorerna till vårt nya kontor. Jag fick hjälp av vikarien och min andra kollega att bära alla grejer och fixa till det som behövdes. TACK!!!

 

Vikariens plats blev färdig på tisdagskvällen, men mitt skrivbord fick jag vänta på. Dessutom hade jag semester-kollegans alla pärmar som denna INTE plockat ur bokhyllan, inte rensat och inte heller gjort sig av med det denna haft på golvet det senaste halvåret... SUCK! Han med ekbordet kommer in, inte sur men som alltid tvär och frågar varför vi inte kunde byta bord - varför frågar du mig tänkte jag... Men, svarade att dels var det inte snyggt att blanda så mycket och det är fullständigt otänkbart att ha samma vinkel på borden för då kan vi inte möblera på ett vettigt och trevligt sätt. Han accepterade. Puh!

 

På onsdagen gjorde jag i ordning mitt + semesterkollegans rum - det måste vara klart innan jag skulle gå hem- för på tisdagen fick jag även veta att vi skulle få finbesök på jobbet. Skitbra! Vem planerade in ett sånt supermöte SAMTIDIGT som vi ska flytta 8 kontor eller om det nu var tvärtom?!!? Hur som haver, vi blev klara och allt var fint till torsdagen - klagar någon på något ska jag banne mig säga vad jag tycker om deras jävla planering och var de kan stoppa den någonstans! Det är så JÄVLA illa!!!

 

Under onsdagen hade jag en massa strul med datorn, nätverkåtkomst etc. Det beror antagligen på att det nya rummet har varit IT-chefens och han hade väldigt speciella kopplingar i sitt rum... Fast medan jag väntade på att få det åtgärdat hann jag fixa med alla pärmar och få båda kontoren att se prydliga ut.

 

Torsdagen gick väl ganska bra och finbesöket verkar också gått bra. Vilken tur!

 

På fredagen hade vi diverse problem och annat för oss, blev väldigt fnittrigt på slutet av dagen - men det har gått bra och jag tror vi inte gör så väldigt mycket eller allvarliga fel - vi är ju relativt nya båda två...

 

I lördags vaknade jag dunderförkyld och idag mår jag väl så där - men bättre.

Jag har vitaminkickat med apelsiner och ska greja till en fräsch fruktsallad till kvällen och att ta med till jobbet i morgon. Mycket vitaminer tror jag på!

 

 

 

Ett gott minne har jag ändå förevigat och det är denna smarriga semla - det var ju fettisdagen i veckan också!

 

 

 

Sedan har jag precis fått reda på en grej som jag inte vet om det känns bra eller dåligt, det känns liksom både och.... Svårt att förklara den känslan, men jag är glad för att mina gamla släktingar nu får bo ihop igen och att de verkar trivas i sin nya lilla lya. Jag känner mig lessen för huset för det är ju där jag mår som allra bäst och laddar mina batterier, men nu är allt förändrat och kommer aldrig någonsin att bli som förr igen. Jag kan inte riktigt ställa mig till vad det är för känsla jag har för det - men det känns som sorg....

 

Men jag är glad för att de verkar glada och det är det absolut viktigaste för mig, att de har det bra och trivs. Att de är lyckliga är allt som betyder något just nu och jag tror att de är det, mina fina gamla kära och nära.

 

 

© litenelis