Ibland är vissa dagar riktigt tunga...
Eller är det kanske att det är tungt och jobbigt på ett annat sätt?
Jag mår inte bra. Jag håller på att gå sönder.
Jag är trött, hängig, känner mig mest lessen och värdelös... Jag har ont i huvudet, går ner i vikt och har fått någon form av infektion som jag inte blir av med - ont i halsen har jag haft länge nu, mer eller mindre 2 månader. Jag har haft migrän många fler gånger i år än vad jag normalt sett brukar ha. Jag har dessutom drabbats av hjärtklappning flera gånger nu den senaste månaden - känner mig stressad, men framför allt pressad.
Men, jag vet att jag inte borde känna mig lessen och jag vet att jag INTE är värdelös utan riktigt bra på det jag gör. Jag kan en massa bra saker!
Varför är jag då så nere och deppig? För att jag inte trivs med en del saker troligtvis. Vissa saker som påverkar mig så otroligt mycket, men jag kan inget säga och än mindre påverka. Någon har bestämt sig för att så här ska det vara och skiter fullständigt i hur många andra man trampar på. Ja, jag är otroligt pressad nu och jag är antagligen stressad.
Tyvärr är det så att någon genom sitt arroganta, nonchalanta - IDIOTsätt - bryter ner mig bit för bit och snart finns det ingenting kvar av mig. Jag orkar snart inte. Jag kommer explodera! Jag vill skälla ut någon efter noter och gör jag det så är allt förbi, men jäklar vad skönt det skulle kännas! Jag har ett otroligt starkt psyke och ingen i världen kan rå på MIN vilja - men när man är i en sån situation som jag befinner mig i nu, så är det inte ett bra läge att säga exakt det man vill säga, det skulle bara drabba mig ännu mer.
Jag vill inte ha det så här och känna att jag inte räcker till.
Jag har sökt en massa utbildningar för att kunna vidareutbilda och vidareutveckla mig. Mitt mål är att få göra något som jag känner att jag är bra på och tycker om. Att må bra är mitt mål - det gör ju inget om jag tjänar bra med pengar på det heller iofs. Men, för mig är nu huvudsaken att jag trivs med mig själv och det jag gör.
Suck...
Näe, vissa dagar kunde man lika gärna vara utan. Hoppas det blir en bättre dag i morgon.
© 2010 litenelis
Snön faller, igen....
I morse när jag gick upp vid 5.45 och tittade ut så var det lite vitt på marken och det snöade lite lätt.
En och en halv timme senare var jag ute i ett blaskigt, blött snöväder som gjorde marken hal som sjutton.
Efter ytterligare en timme var det dags för promenad den sista biten till jobbet, blöt snö som kom på tvären, kallt och blåsigt - riktigt blåsigt! Hua, men efter en kvart var jag åter inomhus och kunde tina upp mina frusna händer och kalla näsa.
Nä, jag gillar inte att vara ute i (o)väder - men vad gör man, jag måste ju jobba. På kvällen var det dock bättre, visserligen var det fruset på marken så det var lite halt, men det snöade eller blåste inte.
Nu sitter jag hemma, småfrussen och har ont i halsen. Jag hoppas det inte är något som tänker hålla i sig utan att jag bara blivit lite kall, men... Det är ju förkylningstider.
Utsikt från kontoret
© 2010 litenelis
Har man skånskt påbrå så har man...
Och även om vi är fler i släktskapet så är det nog bara jag som gillar kakan...
Mumsfilibabba!!
© 2010 litenelis
Jag har köpt ROSA!
Ibland är gott godis även nyttigt!
© 2010 litenelis
Svamp på hösten är obligatorisk!
En hel korg fick vi, massor med svamp och det doftade så gott!! Jag har nu torkat svampen och det ser pyttelite ut... Lite lustigt!
före... 
efter...Idag är det rätt så kallt, men solen skiner - jag ska ta en promenad!
© 2010 litenelis
Så där ja
Sista dagen, sista minuten och allt - men NU är det gjort!
Idag har jag anmält mig för att plugga i vår. Hoppas jag kommer in - håller tummarna!
Jag ska läsa på distans, då kan jag jobba samtidigt, för det måste jag.
Jag har verkligen bestämt mig.
Ja, nu är det då ett faktum - jag ska byta inriktning i livet ännu en gång. 3e gången gillt blir det, kan ju inte bli fel utan bara RÄTT!!!
Jag hoppas det kommer kännas lika rätt när jag är klar som det nu känns så självklart att det är inom det här området jag ska vara. Socialt arbete.
Inte för att jag är särskilt framåt och "gåpåig" - men jag tycker människor är intressanta, jag lyssnar gärna och om jag kan så hjälper jag. Många gånger hjälper det ju att bara ha någon som lyssnar när man tycker något är svårt och jobbigt. Jag är sån och jag vet fler som bara behöver ha någon att lätta sitt hjärta för. Ibland behöver man inte någon som löser ens problem utan bara finns där, som stöd.
Mmm, ja, jag tror det här är mitt kall. Känns bra, riktigt bra...
© 2010 litenelis
Vad är det för dag?
Ibland blir det konstigt.
Som sådana där dagar när man vaknar, trött släpar man sig upp ur sängen, fixar lite kaffe och tar en dusch. Ah, skönt i dag är det torsdag och snart helg tänker man... Men, icke - det är onsdag. F-n, då blir jag deppig...
Eller de där dagarna som känns som en helt annan dag? Varför gör de det? Är det nåt som händer i kroppen på en när man en hel dag går och känner att det borde vara en annan dag än vad det faktiskt är?
Nu är det mitten av oktober, snart är det jul och nyår. Innan det ska jag gå på bröllop och dop, jag ser fram emot det och det känns så roligt att få vara med på en så stor dag som det ändå är, dagen man gifter sig och dagen ens barn blir döpt. Mmm, härligt underbart - så mycket glädje!!
Och.
I morgon är det i alla fall fredag - H U R R A !!!!
© 2010 litenelis
Man är olika...
Jag vet inte hur jag ska göra, bara ta eller opponera mig? Jag vill ha upprättelse, men jag orkar inte dividera med någon som jag vet inte lyssnar - det är liksom ingen idé känns det som.
Men, om jag säger vad jag tycker, nu när jag hämtat mig från chocken, så har jag iallafall sagt ifrån och stått på mig.
Jag känner mig orättvist behandlad, baktalad och dömd på förhand.
Jag är arg. Så jäkla arg!
Vad som ska ske i slutändan är vi ändå överrens om - men vägen dit är olika för de två partnerna och bilden som ges är inte en sanning i mina ögon.
Tiden går och för varje dag känns det mindre viktigt att ta upp ärendet igen - men, om jag ska kunna försvara min person så måste jag göra det! Jag ska göra det! Jag har en gång lovat mig själv att inte låta någon trampa på mig och det tänker jag hålla. Jag ska säga vad jag tycker och vad som händer efter det spelar ingen roll - jag är sann mot mig själv och det är det allra viktigaste för mig.
Ja, jag ska ladda och i morgon ska jag ta tjuren vid hornen!
Be aware, mister NOBODY!
© 2010 litenelis
Mina nya älsklingar!
© 2010 litenelis
I onsdags blev jag evakuerad i tunnelbanan
I sällskap av stressade medelålders och hysteriska tonåringar
Jag åker kollektivtrafik i Stockholm och jag åker på gröna linjen, tvärbanan och röda linjen för att ta mig till jobbet. Att åka så brukar ta runt en timme, enkel resa.
I onsdags, 29 september 2010, åkte jag till jobbet i god tid och en vanlig dag borde jag ha varit framme där strax efter 8, kvart över kanske. En vanlig dag alltså...
Liljeholmen.
Tunnelbanetåget kom in vid stationen, jag klev på, dörrarna stängdes och tåget åkte. Klockan var strax före 8.
Men, det åkte konstigt, mer som ett hackande. "Men, har han bromsarna i eller?", tänkte jag.
I tunneln mellan Liljeholmen och Aspudden tog det helt stopp. Det fanns ingen ström sa föraren, med en suckande ton.
Nu började oron sprida sig i vagnen, en tjej i yngre tonåren satt i telefon och pratade med en kompis som väntade på sin tunnelbana. Vad jag hörde av samtalet (ja, hon pratade faktiskt rätt högt...) så hade de sagt i högtalarna vid stationen där kompisen satt att stoppet kunde pågå en timme. Det var ju inget som vi hade hört, men tjejen med telefonen verkade lite nervös. Jag vet inte om hon alltid är så eller om det var för att vi stod stilla i en tunnel eller om det var för att hon skulle komma för sent till skolan, men lite nervig var hon allt. Efter ett tag tror jag hon ringde sin mamma och bad henne ringa till skolan för att meddela att tjejerna kom försent. Stackarn, hon var orolig för skolan - men bra att hon gjorde vad hon kunde, det imponerade på mig. Runt om börjar nu mer eller mindre sammanbitna, äldre, resenärer (inklusive jag) att ringa sina arbetsgivare och kollegor.
Föraren sa att stoppet kunde bli långvarigt, han lät rätt negativ - kanske till och med något uppgiven, och att nödbelysningen slår till om tåget är strömlöst mer än 2 minuter (eller nåt sånt) och att vi inte skulle bli rädda.
Men ingen var väl rädd, eller? Det hade väl inte gått mer än 10 minuter en kvart?
Nu börjar de unga pojkarna bli rastlösa (eller oroliga?) och promenaderna fram & tillbaka i vagnen startar, det klättras vid handtagen vid dörrarna och jag påminner mig om de naturfilmer som visats på TV, om hur apor "roar sig" med häng och släng i grenar. Ja, rätt likt... Gungeligung, de får hela vagnen att röra sig lite lätt i sidled, där vi står mitt i en tunnel utan ström.
Föraren hör av sig igen och meddelar att stoppet blir långvarigt, ingen vet hur länge, men nu har iallafall beslut tagits om att tåget ska evakueras. "Nej, nej det vill inte jag!", tänker jag. Men vad har man att säga om det? Det är bara att vackert finna sig i att man ska klättra ur ett tåg mitt i en tunnel och sedan gå längs spåret...
Sagt och gjort. Det kommer att ta tid det här, säger den inte alltför glada föraren. Näe, han var verkligen ingen muntergök!
Men, jag hade tur (eller otur) och satt i första vagnen, vi fick gå av efter 30-45 minuter eller nåt sånt. Det var både läskigt och spännande. Man går av vid förarhytten, ska placera sina hala stövelsulor på minimala trappsteg i plåt som sitter längs tågkroppen fast då lite mer under vagnen liksom = lika svårt att försöka förklara som att kliva ner på...
Jo just det, glömde ju säga det här:
Föraren gick ut starkt med att börja evakueringen med orden:
"Akta er för strömskenan! Den är inte på, men man vet aldrig! Kliv av och gå på vänstra sidan av strömskenan så ska det nog gå bra, gå försiktigt och så leder jag er till nästa station..."
Okeeej....
När man står vid stationen tänker man inte på hur högt upp man egentligen är från spåret och marken. Jag kan säga att det är högt. Men, jag lyckades åla mig ner till marken, stod på träplankan ovanpå den farliga strömskenan (AKTA!!!) och sen började promenaden. Det var en bit att gå minsann, mörkt och kallt. Fötterna slirade lite i gruset - mina skor är inte lämpade för den här typen av aktivitet. Jag blir lätt yr i huvudet och kan vingla till ibland, vilket jag också gjorde den där dagen - men jag ramlade inte och kom inte åt någon kabel eller nåt som kan verka vara farligt. Puh!
Väl framme vid stationen Aspudden tog det stopp - grinden var låst och ingen hade nyckel. En "kedja" bildades och man ropade efter nyckeln. Föraren kontaktade (nog) stationspersonalen som kom med nyckeln och låste upp. Efter ett tag...
Människor började härskna till i sina kommentarer, för det var ett väldans ropande av "Vem har nyckeln?"
Innan grinden hade öppnats så hade en del av de mer stressade personerna redan börjat klättra upp på sidan av gallret, för att komma upp på plattformen. "Aldrig att jag det gör", tänkte jag. Ungdomarna, de rastlösa pojkarna, började sin upptäcksfärd i tunneln och på spåret, de väntade på sin kompis...
Någon skrek högt och så pep det till. Jag vet inte om någon skojade, men man sa att det var en råtta - möjligt att han trappade på en mus/råtta. Rädd blev han iallafall och hoppade högt! (ti hi)
Efter en stunds väntan så kom vi äntligen upp på plattformen på Aspuddens T-banestation och kunde gå mot bussarna. Inga skyltar... Men, om man följer strömmen så brukar man hitta rätt - sen fick vi stå där och vänta, vänta, vänta och vänta.
Det kom några bussar, smockfulla med folk - det var inte någon idé att ens tänka på att försöka komma på. Vänta, vänta, vänta....
Efter kanske en timme kom en buss som det gick att komma på - trängsel och knuffar. Alla på en gång. Knytnävar i ryggen. Åh, vad jag HATAR DET!!! Och bara för att tanten bakom mig kom ifrån sina kompisar sätter en knytnäve i ryggen på mig och föser mig framåt, betyder inte det att jag tänker göra mig osynlig och låta henne gå genom mig, trampa ner mig och definitivt inte heller tränga sig förbi mig. F-n heller!
Till slut fattade hon det OTROLIGT modiga beslutet att PRATA med mig och frågade om hon fick gå förbi och göra sällskap med sina väninnor som hon ville prata med. Absolut fick hon det. Varför inte säga det på en gång tanten?
Vi fick äntligen åka iväg på en dammig, möglig och skruttig buss - hela 2 stationer... Sen hade T-banetrafiken kommit igång igen och alla skulle av bussen för att åka tunnelbana till slutdestination. Okeeej... Återigen alla på en gång, mer knytnävar i ryggen och knuffar.
Bara att stolpa iväg för att åka de sista 2 stationerna med tunnelbanan, sedan var jag framme dit jag skulle och kom till jobbet 2 timmar försenad. Härligt!
I torsdags, dagen efter, var det strömlöst på både gröna- och blå linjen... Då stod det i tidningen att det var någon som normalt hade 10 minuter till jobbet och nu tog det då en timme. Stackars dig!! Jag har alltid minst en timme till jobbet och i onsdags tog det mig inte mindre än 3 timmar! 50 minuter mer än vanligt, så vad då? Cry me a river!
Folk undrar varför jag inte har körkort. Därför att jag är miljövän brukar jag svara.
Att åka kollektivtrafik ger mig ju så mycket mer spänning i livet, social kontakt och upplevelser! Jag kan sitta och koppla av, vila lite om jag är trött, läsa en bok. I onsdags var det ju strömlöst men en upplevelse i sig. Jag har aldrig blivit evakuerad ur en tunnelbana förut, jag har aldrig gått på spåret, i en tunnel och jag inte heller sett så mycket av busshållplatsen i Aspudden heller...
Att åka kollektivtrafik ger mig också mycket baciller, äckelkänslor, ilska, oro, stress, uppgivenhet och även torgskräck.
Just nu överväger jag faktiskt om jag kanske skulle satsa på ett körkort och skaffa bil iallafall...
Jag avslutar med den gamla slagdängan: "... åååååka pendeltåg, jag är en loser baby, för jag har inget körkort..."
© 2010 litenelis
