litenelis

I torsdags började skolan och det ska bli jätteskoj att plugga igen!

Visst, det kommer bli mycket nu, först ska jag lämna över mitt "gamla jobb" till någon som är helt ny på företaget, sedan ska jag lära mig mitt "nya jobb" och samtidigt plugga heltid på distans. I mars kommer det tillkomma en kurs på en annan skola dessutom och då lär det bli riktigt tufft...

Men, jag är glad ändå - glad att jag får komma vidare och slippa leva med jobbet, så som jag gjort i princip hela min anställning. Hela tiden har jobbet varit med i tankarna och jag har fått jobba på lite konstiga tider, krångliga grejer som inte är helt användarvänliga och ofta i sista minuten, nästan alltid ensam. Men jag har aldrig tyckt illa om själva jobbet - det har jag inte, men jag tycker att saker borde kunnat ha styrts upp mycket bättre. Planering och organisation är något som ligger mig varmt om hjärtat och framför allt INFORMATION samt KOMMUNIKATION, som är rätt svagt på stället jag är - iallafall om jag ska förmedla hur jag upplevt det. Inte sällan har mina kollegor vetat om saker som jag ska göra långt innan mig. Det känns ju märkligt - men så har det varit.

Samtidigt förstår jag att det är massor som ska göras och att sånt inte alltid hinns med - men jag tycker det är märkligt att jag inte får informationen först av alla? Jag förstår att det ställs krav på de som är anställda också, man måste söka informationen - men ja, om det är jag som ska göra en uppgift så kan väl jag få veta det innan någon som inte ens har med saken att göra får veta det, eller? Det som är ännu konstigare är att i n g e n verkar veta VAD jag gör på jobbet?! Jag är med på mycket, överallt - men ingen kan sätta fingret på vad mina uppgifter egentligen är. Sedan har man då en överordnad som har fullt upp med sig själv och inte kan ta reda på hur saker och ting ligger till - man är helt enkelt i händerna på en som inte kan/orkar bry sig längre än sitt eget skrivbord...

Jag förstår så väl varför det är som det är, jag gör verkligen det - men jag tror även på att allt går att göra bättre och jag hoppas att det en dag blir så, när allt är på plats.

Nu är det nytt år och jag tar nya tag. Jag ska göra mitt bästa och försöka lämna över så att den nya personen tycker det verkar skoj och inte så rörigt som jag själv tyckt. Jag skäms för vissa saker, det b o r d e inte vara som det är - men har man ingen energi eller ork att driva saker längre, så har man inte. Ingen på jobbet sitter ju heller och rullar tummarna (även om vissa verkligen tror att jag gör det)  och min person hindrar mig från att tjata på folk som jag vet har asmycket att göra och att många drar i dem - precis som med mig, rätt ofta... Man skämmer bort en del också, med att hjälpa till - fast man kanske inte ska göra det. Just det är den främsta boven i att det inte alltid blir så bra när någon annan kommer och tycker att man ska göra andra saker istället. Extra svårt att säga ifrån, när man faktiskt en gång i tiden haft en grej som uppgift - men den som bestämmer inte känner till det (och heller inte tagit reda på) - tycker att man ska göra andra grejer. Saken är den att då är det ingen som gör det andra - för ingen vet om det och ingen vill - men "någon" måste göra det... Någon är ofta jag...

Jag kan mycket och har gjort mycket, både det ena och det andra. Jag har stor kunskap/kompetens och känner till hur saker varit och hur det ska bli - jag lyssnar OCH förstår. Jag har lätt att sätta mig in i grejer och göra jobbet. Jag har lätt att lära mig, snabbt.

Det är väl det som är problemet - jag har fått en roll/stämpel att vara den som kan göra allt - typ allt-i-allo. Detta följer med mig vart jag än går. Men för någon som inte vet om vad jag gjort eller kan och definitivt inte vad jag är skolad till - så gäller bara dennes uppgifter. Uppgifter som inte alltid är så genomtänkta, lite som tagna i luften. Brainstorm är ett bra ord - för ofta är det sånt som kommer till mig, uppgifter i form av hjärnstorm - inte färdigt. En del ärenden kan jag styra upp själv - men många, många ligger utanför mitt område och jag kan verkligen inte göra nåt åt det ensam. Så då blir det som man sagt åt mig att göra och det blir nästan aldrig bra...

Ibland känns det som om man är som en morsa, man måste kolla med alla i ett projekt vad de tycker, hur de ser på saken och vad de vill förbättra eller ändra. Men jag upplever att det bara är jag som verkligen driver och gör arbetet till en gemensam sak, det känns konstigt... För alla har åsikter och tycker en massa, men ingen genomför nåt? Ansvarsfrågan är också en sak som väcker förvåning, ofta.

Inställningen blir till slut: Tänk inte, fråga inte - gör bara!

Jag hoppas (och tror) att den nya personen är på alerten, har massor av energi och drivkraft. Jag hoppas att det ska gå bra och att denna har rejält med skinn på näsan - för det kan man ibland behöva. Jag är så glad att denna kommer, för då kan jag äntligen släppa taget och gå vidare.

Jag vill inget hellre...


Nästa helg är det MC-mässa - den ska jag gå på tillsammans med min sambo och en kompis till honom. Ska bli intressant. Jag har nog inte varit på en mc-mässa tidigare, men bilmässan har jag besökt en gång. Jag gillar att gå på mässa - det är nåt speciellt med det, jag vet inte vad - men jag gillar det!

Så nu går jag och längtar efter våren. Då ska vi ut och åka på nya hojen. Den kom i våras, men jag hann inte åka med då - så nu börjar jag bli riktigt sugen. Jag ska köpa mc-ställ, skor och hjälm - sedan är jag redo.

Oh, det ska bli så himla roligt!!!!


Häromdagen gjorde jag ett 24h-test på mitt blodtryck. Då får man en tryckmanschett på armen och en dosa att bära med sig under ett dygn. Det var världens längsta sladd på den där makapären och mot slutet var det riktigt jobbigt - det gjorde så ont i armen! Den skulle mäta 2 ggr i timmen under dagtid och 1 gång på natten. Jag vaknade varje gång på natten - så jag var rätt så trött dagen efter = skitgrinig... Inte lätt för min kollega då inte, när jag sitter och morrar när denne kom in för att diskutera mitt arbete... Men, sen fick jag äntligen ta bort mätaren - ohoj vad det kliade sen då!!! Fick snygga röda märken där någon resår suttit - riktigt skönt att bli av med kan jag ju säga. Sov som en liten gris natten efter, skönt...

Kommande vecka ska jag ringa min doktor och få reda på värdena då. Ligger jag högt även när jag inte är på sjukhuset? Vet inte om jag skrivit det, men det finns något som kallas för "Vita rocken syndromet", det betyder att man får höga resultat när man gör blodtrycksmätning i sjukhusmiljö. Manliga läkare får de allra högsta resultaten, kvinnliga lite lägre och sköterskorna får de allra lägsta/bästa värdena. Jag gillar inte sjukhus eller att gå till doktorn, det har jag även talat om - men jag har heller inte mått särskilt bra den senaste tiden och vid första besöket var jag inte alls i form, svår smärta på sidan av huvudet, ont bakom ena ögat och helt plötsligt började hjärtat rusa när doktorn tog blodtrycket - vilket aldrig har hänt tidigare och jag har kollat mitt blodtryck väldigt ofta (alltid högt - men inte rusat). Under den senaste tiden har jag haft mycket hjärtklappning, det kan man ju få ibland. men just i år (speciellt det sista halvåret) har det varit ovanligt många för mig - helt apropå liksom. Förut kunde jag få det om jag badade varmt eller var varm på nåt sätt, men nu kommer det lite närsomhelst? Jag kan sitta rakt upp och ner i soffan och rätt var det är så börjar hjärtat att slå jättesnabbt. Det gör mig orolig, för det händer saker i min kropp som jag inte känner igen.

Jag har varit hos hjärtspecialist och gjort ultraljud på mitt hjärta, det var ett pyttepyttelitet läckage som gav ett svagt blåsljud. Men, det var så litet att det var normalt och allt annat såg fint ut. Så det är inget fel på hjärtat iallafall och det känns skönt.

Men, jag får se vad de här värdena säger och hur det blir. Fast det är klart, jag har mina misstankar om vad det kan vara: s t r e s s...

Nu ska jag ta en liten kopp kaffe till och kanske ta en macka. Härligt med lördag och idag verkar det bli fint väder också - solen skiner!!!


© 2011 litenelis

Vinkevink!



© 2011 litenelis

Nytt år - nya möjligheter. Nyårslöftet är lagt och jag hoppas att just detta är något som jag kan hålla. Kan inte skriva vad mitt löfte är här på sidan, men målet är satt och banne mig om jag inte når dit inom en snar framtid.

Igår var det då nyårsafton. Festernas fest, eller är det Nobelfesten kanske? Fast den festen blir man ju aldrig bjuden till, så jag säger att nyårsafton är festernas fest - för nyårsafton firar de allra flesta med någon form av festligheter tror jag.

---

Vår Nyårsmeny

Förrätt
Mini västerbottenpaj med kräftstjärtar
Smördegsinbakad minikorv
Smördegssnurror med fetaost och soltorkad, grillad, tomat
Mini toastskagen
Krustader med skagenröra
Röra på philiadelphiaost, cremé fraiche, rödlök och rom (röd) + salta kex

Huvudrätt
Stekt ryggbiff
Potatisgratäng
Bearnaisesås
Sallad

Efterrätt
Kokossockerkaka glaserad med cremé fraiche och vaniljsocker samt skogsbär
Kaffe

Snacks
Smågodis
Chips
Ostbågar

---

Mycket gott med trevligt inslag att vi allihop hade delat upp mellan oss att göra de olika godsakerna.

Lite synd var det att det kom in ett kraftigt snöfall lite senare på kvällen och det höll så klart i sig under den "kritiska" stunden [ t o l v s l a g e t ] men man kunde se fina fyrverkerier ändå - trots att sikten var sämre än väntat. Vi bor rätt högt upp och har viss utsikt mot stan. Jag hade sett fram emot att kunna njuta av den milsvida utsikten - nu såg man knappt tvärs över torget... Nåväl, granna färger och många smällar vart det ändå. Vi stod ute på balkongen och drack champagne, gottis! *(Vi syndade lite och använde engångs plastglas - men till nästa nyårsfest ska jag nog ha hittat några schyssta glas att dricka ur).

2011 är alltså här. Ska bli spännande att se vad som händer detta år. Jag har rätt dåligt kom ihåg om saker som händer under året och har väl aldrig varit speciellt intresserad av att se årskrönikorna som visas på tv, men jag kollade på den regionala krönikan häromdagen och visst händer det massor av saker på ett år, uj ja...


Mysbelysning på balkongen


Bordsdekoration i form av guldljus, guldserpentiner och guldstjärnor


Dukning. Mera guld på de tjusiga servetterna!


Dörrdekoration: julkransen fick hänga kvar


Gott att dricka - alkoholfritt till maten och så skålade vi alla i champagne vid midnatt



© 2011 litenelis

Jag har ännu en gång varit ute och fotograferat lite, även denna gång ute på landet.
Landstället är mitt absoluta favoritställe - det finns I N G E T som det!

Nytt för i år var en liten luddig gäst vid fågelbordet; Husmusen.




© 2010 litenelis

Söndagen den 19e december styrdes kosan åt Utö Värdshus för julbord. Det var en fin julstämning med massor av snö - jättetrevligt! God mat i mängder och trevlig atmosfär. En succé kan man lätt säga och det kommer nog att bli en tradition. Hela vägen från bryggan upp till värdshuset hade man satt upp lyktor för att visa vägen, jättebra var det när man skulle hem sedan då det var kolsvart ute. Vi hann med en liten snabb sväng på julmarknad och kunde gå in i de små, mycket mysiga butiker som hade öppet.

Väl hemma tog jag även en bild på några av alla träd som man klätt in med lampor, så fint!
Klämmer in några blandade stämningsbilder när jag ändå håller på.










© 2010 litenelis

Det bor en tomte i granen och inte vilken tomte som helst utan Tomten som har hängt med mig sedan 1980!

Grattis på 30-årsdagen Tomten!!

© 2010 litenelis

Jaha, så här blev den i år. Troligen blir det sista året med den här (plast)granen - den har nämligen gått sönder.

Jag använder plastgran för att den är lätt att fälla upp och ner, den barrar inte som en riktig gran och jag får inte ont i händerna när jag sticker mig på "barren".

Men, den här plastgranen barrar också, det är ett evigt dammsugande och en gren som hänger lite för att fästet har gått sönder, så i år är det nog sista gången jag har den. Nästa år får vi se om det blir en ny plastig gran eller en riktig...



© 2010 litenelis

Alla helgons dag

Ah, vilken härlig höstdag det är, solen skiner!!!

Idag är det alla helgons dag - en fin helg.

Det är en helg då många besöker kyrkogårdarna, smyckar gravar och minns de anhöriga som vandrat vidare. På kyrkogårdarna kommer många ljus och kransar att finnas, det är verkligen stämningsfullt. Jag har inga hädangångna anhöriga som vilar i närheten av orten där jag bor, mina anfäder ligger på andra kyrkogårdar runt om i landet och jag kan inte åka dit.

Men, de är med mig alla dagar - i mitt minne, i mitt hjärta, för alltid.

När jag besöker en kyrka brukar jag alltid tända ett ljus för dem som inte finns med mig här på jorden längre, ett ljus för alla. Jag brukar sitta kvar en stund och bara vara, för att vårda minnet jag har.

Om ni hör mig, ska ni veta att jag saknar er!!

© 2010 litenelis

Jag vet inte om det är hösten som påverkar mig så negativt? Grått, kallt och regnigt. 
Eller är det kanske att det är tungt och jobbigt på ett annat sätt?

Jag mår inte bra. Jag håller på att gå sönder.

Jag är trött, hängig, känner mig mest lessen och värdelös... Jag har ont i huvudet, går ner i vikt och har fått någon form av infektion som jag inte blir av med - ont i halsen har jag haft länge nu, mer eller mindre 2 månader. Jag har haft migrän många fler gånger i år än vad jag normalt sett brukar ha. Jag har dessutom drabbats av hjärtklappning flera gånger nu den senaste månaden - känner mig stressad, men framför allt pressad.

Men, jag vet att jag inte borde känna mig lessen och jag vet att jag INTE är värdelös utan riktigt bra på det jag gör. Jag kan en massa bra saker!

Varför är jag då så nere och deppig? För att jag inte trivs med en del saker troligtvis. Vissa saker som påverkar mig så otroligt mycket, men jag kan inget säga och än mindre påverka. Någon har bestämt sig för att så här ska det vara och skiter fullständigt i hur många andra man trampar på. Ja, jag är otroligt pressad nu och jag är antagligen stressad.

Tyvärr är det så att någon genom sitt arroganta, nonchalanta - IDIOTsätt - bryter ner mig bit för bit och snart finns det ingenting kvar av mig. Jag orkar snart inte. Jag kommer explodera! Jag vill skälla ut någon efter noter och gör jag det så är allt förbi, men jäklar vad skönt det skulle kännas! Jag har ett otroligt starkt psyke och ingen i världen kan rå på MIN vilja - men när man är i en sån situation som jag befinner mig i nu, så är det inte ett bra läge att säga exakt det man vill säga, det skulle bara drabba mig ännu mer.

Jag vill inte ha det så här och känna att jag inte räcker till.

Jag har sökt en massa utbildningar för att kunna vidareutbilda och vidareutveckla mig. Mitt mål är att få göra något som jag känner att jag är bra på och tycker om. Att må bra är mitt mål - det gör ju inget om jag tjänar bra med pengar på det heller iofs. Men, för mig är nu huvudsaken att jag trivs med mig själv och det jag gör.

Suck...

Näe, vissa dagar kunde man lika gärna vara utan. Hoppas det blir en bättre dag i morgon.


© 2010 litenelis

Så var det då dags igen: SNÖ

I morse när jag gick upp vid 5.45 och tittade ut så var det lite vitt på marken och det snöade lite lätt.

En och en halv timme senare var jag ute i ett blaskigt, blött snöväder som gjorde marken hal som sjutton.

Efter ytterligare en timme var det dags för promenad den sista biten till jobbet, blöt snö som kom på tvären, kallt och blåsigt - riktigt blåsigt! Hua, men efter en kvart var jag åter inomhus och kunde tina upp mina frusna händer och kalla näsa.

Nä, jag gillar inte att vara ute i (o)väder - men vad gör man, jag måste ju jobba. På kvällen var det dock bättre, visserligen var det fruset på marken så det var lite halt, men det snöade eller blåste inte.

Nu sitter jag hemma, småfrussen och har ont i halsen. Jag hoppas det inte är något som tänker hålla i sig utan att jag bara blivit lite kall, men... Det är ju förkylningstider.

 
Utsikt från kontoret


© 2010 litenelis

Spettkaka [spiddekage] är ett måste!
Och även om vi är fler i släktskapet så är det nog bara jag som gillar kakan...



Mumsfilibabba!!


© 2010 litenelis

Jag stöder Bröstcancerfonden och har köpt rosa godis. Rosa rattar! Ratatatataaaaa....
Ibland är gott godis även nyttigt!




© 2010 litenelis

Jag har inte varit ute på svampjakt i år och nu kanske det redan är försent, men glada svampplockare har ändå skänkt härlig svamp till oss.

En hel korg fick vi, massor med svamp och det doftade så gott!! Jag har nu torkat svampen och det ser pyttelite ut... Lite lustigt!

 före...  efter...



Idag är det rätt så kallt, men solen skiner - jag ska ta en promenad!


© 2010 litenelis

Ibland går dagar och veckor så fort, ibland går de jättelångsamt. När de går så där snabbt händer det ibland att jag tappar bort mig och inte vet vilken dag det är. Kanske borde jag bli orolig för det, men jag är ju inte helt vilsen utan får ordning på det, efter ett tag.

Ibland blir det konstigt.
Som sådana där dagar när man vaknar, trött släpar man sig upp ur sängen, fixar lite kaffe och tar en dusch. Ah, skönt i dag är det torsdag och snart helg tänker man... Men, icke - det är onsdag. F-n, då blir jag deppig...

Eller de där dagarna som känns som en helt annan dag? Varför gör de det? Är det nåt som händer i kroppen på en när man en hel dag går och känner att det borde vara en annan dag än vad det faktiskt är?

Nu är det mitten av oktober, snart är det jul och nyår. Innan det ska jag gå på bröllop och dop, jag ser fram emot det och det känns så roligt att få vara med på en så stor dag som det ändå är, dagen man gifter sig och dagen ens barn blir döpt. Mmm, härligt underbart - så mycket glädje!!

Och.
I morgon är det i alla fall fredag - H U R R A !!!!


© 2010 litenelis

Jag har upplevt en sak, orättvisa, och jag har svårt att finna mig i situationen.

Jag vet inte hur jag ska göra, bara ta eller opponera mig? Jag vill ha upprättelse, men jag orkar inte dividera med någon som jag vet inte lyssnar - det är liksom ingen idé känns det som.

Men, om jag säger vad jag tycker, nu när jag hämtat mig från chocken, så har jag iallafall sagt ifrån och stått på mig.

Jag känner mig orättvist behandlad, baktalad och dömd på förhand.
Jag är arg. Så jäkla arg!

Vad som ska ske i slutändan är vi ändå överrens om - men vägen dit är olika för de två partnerna och bilden som ges är inte en sanning i mina ögon.

Tiden går och för varje dag känns det mindre viktigt att ta upp ärendet igen - men, om jag ska kunna försvara min person så måste jag göra det! Jag ska göra det! Jag har en gång lovat mig själv att inte låta någon trampa på  mig och det tänker jag hålla. Jag ska säga vad jag tycker och vad som händer efter det spelar ingen roll - jag är sann mot mig själv och det är det allra viktigaste för mig.

Ja, jag ska ladda och i morgon ska jag ta tjuren vid hornen!

Be aware, mister NOBODY!


© 2010 litenelis