Både idag och imorgon är det en speciell dag
Onsdag 17 augusti 2011
Idag fyller min lillebror 30 år. Grattis, grattis!!
I morgon fyller jag år. Grattis, grattis, hrm... Jag har kommit upp i den åldern att jag "slutat" fylla år. Men om jag måste fira så brukar jag säga att jag fyller 27, igen. He he
Nåväl, i morgon skall min mor bjuda på smörgåstårta och jag själv ska göra en marängtårta (sk. Brittatårta). Den tårtan tycker jag om att göra och i år blir det hallon/blåbär på. Andra år har jag haft röda vinbär, men det var lite dåligt med det - så jag har köpt frysta bär istället. Hoppas den blir god ändå.
Jorå, så är det minsann, man blir bara äldre och äldre...
Paket till Lillebror (inne i kortet står "Så rätt du hade! Grattis på födelsedagen")
© 2011 litenelis
Idag fyller min lillebror 30 år. Grattis, grattis!!
I morgon fyller jag år. Grattis, grattis, hrm... Jag har kommit upp i den åldern att jag "slutat" fylla år. Men om jag måste fira så brukar jag säga att jag fyller 27, igen. He he
Nåväl, i morgon skall min mor bjuda på smörgåstårta och jag själv ska göra en marängtårta (sk. Brittatårta). Den tårtan tycker jag om att göra och i år blir det hallon/blåbär på. Andra år har jag haft röda vinbär, men det var lite dåligt med det - så jag har köpt frysta bär istället. Hoppas den blir god ändå.
Jorå, så är det minsann, man blir bara äldre och äldre...
Paket till Lillebror (inne i kortet står "Så rätt du hade! Grattis på födelsedagen")
© 2011 litenelis
Livsstil, på skoj eller bara konstigt?
Tisdag 16 augusti 2011
Jag har läst att det är en zombiepromenad som nalkas i storstan. Är det på riktigt? Varför just zombies? Är det för att det är ett tag kvar till halloween (en grej till som inte är nåt jag förstår - All helgonna helgen är ju inte då och handlar definitivt inte om att klä ut sig till nåt läskigt och käka pumpapaj, tigga godis eller busa).
Ja, jag fattar inte grejen - men det är väl roligt för dem som tycker det är kul med sånt...
Zombies, vampyrer, monster, dödskallar och skelett, varför gillar folk sånt? Jag skulle aldrig någonsin skaffa mig en "prydnadssak" i form av en dödskalle - det är både fult och äckligt! Eller benknotor till ljusstake? Näe, jag förstår verkligen inte hur man kan tycka det är snyggt!? Inte för att jag har allt i skimrande rosa, jag gillar svart och blanka saker - men inte kommer det in en massa sånt i mitt hem, ALDRIG!
FULT är vad det är!!!
Men, jag hoppas att alla som vill klä ut sig till dessa fantisier kommer att ha roligt och blir nöjda. Ha så skoj! Jag kommer inte dit och tittar.
© 2011 litenelis
Jag har läst att det är en zombiepromenad som nalkas i storstan. Är det på riktigt? Varför just zombies? Är det för att det är ett tag kvar till halloween (en grej till som inte är nåt jag förstår - All helgonna helgen är ju inte då och handlar definitivt inte om att klä ut sig till nåt läskigt och käka pumpapaj, tigga godis eller busa).
Ja, jag fattar inte grejen - men det är väl roligt för dem som tycker det är kul med sånt...
Zombies, vampyrer, monster, dödskallar och skelett, varför gillar folk sånt? Jag skulle aldrig någonsin skaffa mig en "prydnadssak" i form av en dödskalle - det är både fult och äckligt! Eller benknotor till ljusstake? Näe, jag förstår verkligen inte hur man kan tycka det är snyggt!? Inte för att jag har allt i skimrande rosa, jag gillar svart och blanka saker - men inte kommer det in en massa sånt i mitt hem, ALDRIG!
FULT är vad det är!!!
Men, jag hoppas att alla som vill klä ut sig till dessa fantisier kommer att ha roligt och blir nöjda. Ha så skoj! Jag kommer inte dit och tittar.
© 2011 litenelis
Mera maränger!
Söndag 14 augusti 2011
Jag gjorde mera maränger idag.
Denna gång tog jag en plastpåse och "tyllen" till kakspritsen - det gick galant!
Men denna gång blev smeten lite rinnigare, så de blev inte lika mönstrade som de tidigare.
Smaken var det inget fel på - lika goda som de jag gjorde går!
Bara små maränger blev det alltså den här gången. De stora som jag bara klickade ut igår är så där härligt spröda utanpå och mjuksega inuti. SÅ GOTT!
Godsakerna i ugnen
Färdiggräddade
Jag var nere i centrum och köpte mig en liten burk att ha marängerna i.
Lilla burken
Nu när jag gjort den andra satsen med maränger har jag insett att den burken är alldeles för liten! Men, då får det bli en sån liten godisburk att spara undan några i till ett senare tillfälle (sockerchock igen). Till dem som jag tänkt bjuda på får jag väl ta en vanlig glasslåda eller nåt annat lämpligt.
Tänkte mig marängsviss en dag i veckan, som avslutning på semstern typ.
© 2011 litenelis
Jag gjorde mera maränger idag.
Denna gång tog jag en plastpåse och "tyllen" till kakspritsen - det gick galant!
Men denna gång blev smeten lite rinnigare, så de blev inte lika mönstrade som de tidigare.
Smaken var det inget fel på - lika goda som de jag gjorde går!
Bara små maränger blev det alltså den här gången. De stora som jag bara klickade ut igår är så där härligt spröda utanpå och mjuksega inuti. SÅ GOTT!
Godsakerna i ugnen
Färdiggräddade
Jag var nere i centrum och köpte mig en liten burk att ha marängerna i.
Lilla burken
Nu när jag gjort den andra satsen med maränger har jag insett att den burken är alldeles för liten! Men, då får det bli en sån liten godisburk att spara undan några i till ett senare tillfälle (sockerchock igen). Till dem som jag tänkt bjuda på får jag väl ta en vanlig glasslåda eller nåt annat lämpligt.
Tänkte mig marängsviss en dag i veckan, som avslutning på semstern typ.
© 2011 litenelis
Grejat i köket
Lördag 13 augusti 2011
Idag försökte jag göra bearnaisé-sås. Oj vad jobbigt att stå och vispa SÅ länge!! Jag fick rätt konsistens och den skar sig inte, men inte var den god inte. Nä usch för sjutton, den smakade jätteäckligt! Jag vet inte vad jag gjorde för fel, men jag misstänker att det blev alldeles för mycket vittvinsvinäger... Fast den såg så god och helt "rätt" ut, precis som den skulle!?
Jag hittade ett recept med tillhörande film för att visa hur man gjorde en snabb "bea". Jag följde den precis och blev väldigt besviken, för min sås gick inte att äta!
Jag kommer att öva mer på denna sås, för det är gott och lite lyxigt om man kan göra den själv för att bjuda på. Men den jag gjorde i dag hamnade i sopkorgen...
Lite senare fick jag för mig att göra maränger, så det har jag gjort. De tog lite längre tid än vad jag tänkt, men goda blev de! Jag hade tänkt spritsa små fina maränger och ha i skåpet för att ha att bjuda på. Men jag har bara en sprits som är för kakdeg så det skulle ha tagit mig hela kvällen att göra så små maränger av smeten, så jag gjorde bara några och sedan blev det större i "klickar". Goda var de!!
Blanka, fina och så GODA!
Till fikat eller glassen kanske?
Lite tidigare på dagen gjorde jag en variant på dessertost. Det är vanlig Philadelphia-ost blandat med hackad rödlök, lite färskmalen svartpeppar och så har man röd rom ovanpå. Det är jättegott till kex eller smala skivor av lite rostad baguette. MUMSIGT!!
Gott på mackan
© 2011 litenelis
Idag försökte jag göra bearnaisé-sås. Oj vad jobbigt att stå och vispa SÅ länge!! Jag fick rätt konsistens och den skar sig inte, men inte var den god inte. Nä usch för sjutton, den smakade jätteäckligt! Jag vet inte vad jag gjorde för fel, men jag misstänker att det blev alldeles för mycket vittvinsvinäger... Fast den såg så god och helt "rätt" ut, precis som den skulle!?
Jag hittade ett recept med tillhörande film för att visa hur man gjorde en snabb "bea". Jag följde den precis och blev väldigt besviken, för min sås gick inte att äta!
Jag kommer att öva mer på denna sås, för det är gott och lite lyxigt om man kan göra den själv för att bjuda på. Men den jag gjorde i dag hamnade i sopkorgen...
Lite senare fick jag för mig att göra maränger, så det har jag gjort. De tog lite längre tid än vad jag tänkt, men goda blev de! Jag hade tänkt spritsa små fina maränger och ha i skåpet för att ha att bjuda på. Men jag har bara en sprits som är för kakdeg så det skulle ha tagit mig hela kvällen att göra så små maränger av smeten, så jag gjorde bara några och sedan blev det större i "klickar". Goda var de!!
Blanka, fina och så GODA!
Till fikat eller glassen kanske?
Lite tidigare på dagen gjorde jag en variant på dessertost. Det är vanlig Philadelphia-ost blandat med hackad rödlök, lite färskmalen svartpeppar och så har man röd rom ovanpå. Det är jättegott till kex eller smala skivor av lite rostad baguette. MUMSIGT!!
Gott på mackan
© 2011 litenelis
Fina blommor
Lördag 13 augusti 2011
Häromdagen var jag på besök hos en släkting och där hittade jag en otroligt vacker blomma. Jag har ingen aning om vad det är för blomma, men den var så cool för att den var i olika färger. Fantastiskt vacker!
Rosa och lila, så himlans fin!
Hemma vid hade rosorna blommat om och lavendeln har utökat, igen! Jag är så GLAD att den klarat sig från den kalla vintern, även om den gamla plantan inte gjorde det - så fanns det lite liv kvar. Växtkraft!
© 2011 litenelis
Häromdagen var jag på besök hos en släkting och där hittade jag en otroligt vacker blomma. Jag har ingen aning om vad det är för blomma, men den var så cool för att den var i olika färger. Fantastiskt vacker!
Rosa och lila, så himlans fin!
Hemma vid hade rosorna blommat om och lavendeln har utökat, igen! Jag är så GLAD att den klarat sig från den kalla vintern, även om den gamla plantan inte gjorde det - så fanns det lite liv kvar. Växtkraft!
© 2011 litenelis
Oväntat besök?
Lördag 13 augusti 2011
Tidigare i kväll satt jag i soffan och kollade på TV. Plötsligt hör jag ett konstigt ljud: pschhhhh. Först trodde jag att det var på TV:n, men det stämde inte med filmen. Jag har hängt upp nya, mer täta gardiner idag, så jag var tvungen att flytta på den för att kunna kika ut på balkongen. Jag blev något paff när jag ser en jättestor ballong sväva så nära huset!
Jag visste inte att korgarna är så stora, avlånga och massor av folk!? Oj! Det är första gången jag ser en sån på så nära håll. Tyvärr hittade jag inte kamran först, så jag missade när de var riktigt nära huset. Men några bilder kan jag visa.
Rätt nära...
De hade åkt mellan mitt hus och det brevid, riktigt nära alltså!
Så for de iväg mot solnedgången. Jag tror att de landade en liten bit bort, men ändå "mitt i" liksom.
Roligt att se, hade ju varit skoj om jag sett dem tidigare - kunde ju ha bjudit på fika, ha ha!
© 2011 litenelis
Tidigare i kväll satt jag i soffan och kollade på TV. Plötsligt hör jag ett konstigt ljud: pschhhhh. Först trodde jag att det var på TV:n, men det stämde inte med filmen. Jag har hängt upp nya, mer täta gardiner idag, så jag var tvungen att flytta på den för att kunna kika ut på balkongen. Jag blev något paff när jag ser en jättestor ballong sväva så nära huset!
Jag visste inte att korgarna är så stora, avlånga och massor av folk!? Oj! Det är första gången jag ser en sån på så nära håll. Tyvärr hittade jag inte kamran först, så jag missade när de var riktigt nära huset. Men några bilder kan jag visa.
Rätt nära...
De hade åkt mellan mitt hus och det brevid, riktigt nära alltså!
Så for de iväg mot solnedgången. Jag tror att de landade en liten bit bort, men ändå "mitt i" liksom.
Roligt att se, hade ju varit skoj om jag sett dem tidigare - kunde ju ha bjudit på fika, ha ha!
Förkyld?
Torsdag 11 augusti 2011
Känner mig lite skum i kroppen, har nyst flera gånger tidigare i veckan och nu verkar jag vara snuvig med lite sveda i halsen. Har jag gått och blivit förkyld nu?
Allt började när grannen klippte gräset för några dagar sedan och sedan har det liksom bara rullat på. I går klipptes gräset där jag bor och idag känner jag mig så där tungt täppt i näsan. Det kan vara att jag är känslig för gräs (typ allergisk), jag hoppas på det för jag vill inte vara sjuk nu! Men med tanke på hur vädret har varit och det omslag som inträffade, från kanske 25 grader ner till 18 på en dag, så är det väl inte konstigt om man skulle bli lite förkyld heller.
Jag som har ledigt och ska göra en massa roliga saker, dessutom ska jag hälsa på en massa folk och då vill jag inte ha någon smitta med mig - jag hoppas jag piggnar till under dagen...
© 2011 litenelis
Känner mig lite skum i kroppen, har nyst flera gånger tidigare i veckan och nu verkar jag vara snuvig med lite sveda i halsen. Har jag gått och blivit förkyld nu?
Allt började när grannen klippte gräset för några dagar sedan och sedan har det liksom bara rullat på. I går klipptes gräset där jag bor och idag känner jag mig så där tungt täppt i näsan. Det kan vara att jag är känslig för gräs (typ allergisk), jag hoppas på det för jag vill inte vara sjuk nu! Men med tanke på hur vädret har varit och det omslag som inträffade, från kanske 25 grader ner till 18 på en dag, så är det väl inte konstigt om man skulle bli lite förkyld heller.
Jag som har ledigt och ska göra en massa roliga saker, dessutom ska jag hälsa på en massa folk och då vill jag inte ha någon smitta med mig - jag hoppas jag piggnar till under dagen...
© 2011 litenelis
Med hälsning från Skåne
Onsdag 10 augusti 2011
Sänder en hälsning ifrån Lund i Skåne. Här har jag spenderat min tid de senaste veckorna och har haft det så bra. Nu börjar dock hemlängtan infinna sig men jag ska bara hem och vända egentligen för jag har tänkt åka ut till landet på min semester också. Det är en hel del som man ska hinna med när man inte jobbar har jag märkt, he he
Bilder från Lunds Domkyrka
Alltid när jag är nere i Lund så besöker jag Domkyrkan. Jag tycker det är en sådan vacker kyrka och är även helt betagen av själva byggnaden! När jag är där så tänder jag alltid ett ljus för alla nära och kära som inte finns med mig/oss längre. Ja, jag tycker verkligen om den här kyrkan, den är väldigt speciell!
Inne i kyrkan finns ett ur som är väldigt vackert, dock inte så roande att kolla på allt för många gånger när den spelar, men första gången är kul. Små gubbar som åker fram och tillbaka, ja rätt underhållande faktiskt (men jag har sett det så många gånger - så det har liksom mist sin mystik). Uret är väldigt gammalt också och det gör ju inte saken mindre intressant. Det är som ett slags ur, kalender och astronomiskt ur. Jätteintressant, besök kyrkan och gå på visning!
Nere i kryptan står jätten Finn och håller i en pelare. Ja, jag tycker så mycket om den här kyrkan så jag tröttnar aldrig på att besöka den. Visst, en gång om året som max - nu var det nog runt 6 år sedan jag var nere i Skåne sist - men det första jag vill göra på "stan" är att gå till kyrkan och kolla samt tända ljuset.
Jag har inga bilder inifrån för jag var lite osäker på om man fick ta bilder där och så var det rätt många inne i kyrkan den dagen jag var där - men jag såg både blixtar och andra kamror, så nästa gång fotar jag nog också.
Som "halv-skåning" så hör det liksom till att åka ner till Lund i alla fall en gång om året, men så har det inte blivit av olika anledningar. Men, i år så firar jag och sambon semester på varsitt håll och då tänkte jag att nu är det baske mig tid att åka ner. Sagt och gjort, nu är jag här och har varit på visit längre än någonsin tror jag.
Dagen som varit
Idag har vi varit ute på stan och shoppat, inte jag - men mitt sällskap hittade fina saker. Okej, jag hittade också fina grejer - men har liksom tappat köplusten utan sparar allt vad jag kan i stället. Men, jag hittade fina viner och det röda drack vi till maten. Lättdrucket, inte tungt och inte för kraftigt. Helt lagom! 100 spänn kostade det och var värt varenda krona. GOTT! Det ska jag köpa hem och ha i skåpet för det passar till allt och ibland blir man ju lite sugen på rödvin till maten, i alla fall jag. Jag är rätt dålig på att bara dricka vin och dricka mycket var det länge sedan jag var bra på... Men jag tycker det kan smaka bra med ett glas rött, vitt eller till och med öl till maten. Vuxenpoäng?
Sommaren går mot höst
Sommaren har nu börjat gå mot höst, det blåser och är kyligt, regn och rusk men också ganska mycket solsken. En och en halv vecka kvar av semestern och jag känner mig så lugn och utvilad. Jag kollar ju min jobbmail, men inga "viktiga" mail har kommit, så jag antar att allt är under kontroll och flyter på som det ska. Visst känns det konstigt att inte vara behövd, men det här är precis vad jag behöver - lugn och vila!
Funderingar
Ringde min doktor idag för att kolla om blodprovet jag lämnade var ok. Det var det och jag behöver inte infinna mig där förrän i oktober någon gång. UNDERBART!!! Doktorn frågade hur jag mådde annars och jag svarade att jag mår bra, för det gör jag ju - även om jag ibland blir yr och/eller trött och att den där skumma värken på sidan av huvudet dyker upp lite då och då. Jag mår faktiskt bra! Jag skulle må ännu bättre om jag kunde hitta på nåt annat att göra, få närmare hem liksom - det vore så skönt. Idag pendlar jag allt som allt nästan 3 timmar/dag. Inte jätteroligt, så jag måste försöka göra nåt vettigt åt det problemet. Dessutom skulle jag kunna börja om på ny kula och slippa det här med att folk kollar snett på mig, vore ett rejält lyft både för psyket och självkänslan. Tror jag skulle bli mera öppen och framåt då också... Först då kan jag känna att jag lever livet bra. Vi får se, krafterna samlar jag ju nu och så får jag satsa lite hårdare i höst.
Träningen...
Ja, jag skulle ju träna. Men först så gjorde jag en massa trädgårdssysslor som jag fick träning OCH träningsvärk av, så då kände jag att det överflödigt att träna också. Men nu, när man slöat i flera dagar och käkat chips, godis, massa mat och mängder med mackor (alla mina laster ja) så börjar samvetet tala till mig.
När jag åker ut till landet så ska jag försöka ut och jogga som jag hade bestämt. En till två gånger om dagen var planen, vi får se om schemat håller.
Avrundning
Nu ska jag nog gå och knoppa. Känner mig lite seg och börjar få huvudvärk. Tog ett par glas rödvin till maten (hemmalagad jättegod pizza) och jag är inte van vid alkohol efter det långa uppehåll jag haft. Kanske får jag inte dricka sånt, men någon gång i bland kan man väl få hälla i sig nåt gott?! Rödvin har en tendens att ge mig huvudvärk och även om detta var en snäll vinare, så känner jag ändå av det. Jag kommer nog sova gott i natt, lite smålullig så där - natten till i dag var kall och jag frös. Huset jag befinner mig i blir lite kyligt när det är svalt ute. Jag har bara varit här en gång på vintern, en mycket regnig sådan - men minns inte om det var kallt eller inte? Jag hade annat att tänka på; skulle gå på en begravning och det var en mycket jobbig tid...
Läggdags
John Blund står här och pekar på klockan, han tycker att jag ska sova. Bäst man gör som han säger då, annars kastar han sand i ögonen. Precis som om man skulle kunna somna av det liksom?! Det är HELT omöjligt att sova med sand i ögonen - det gör ju ont!!
Nattinatt!
© 2011 litenelis
Sänder en hälsning ifrån Lund i Skåne. Här har jag spenderat min tid de senaste veckorna och har haft det så bra. Nu börjar dock hemlängtan infinna sig men jag ska bara hem och vända egentligen för jag har tänkt åka ut till landet på min semester också. Det är en hel del som man ska hinna med när man inte jobbar har jag märkt, he he
Bilder från Lunds Domkyrka
Alltid när jag är nere i Lund så besöker jag Domkyrkan. Jag tycker det är en sådan vacker kyrka och är även helt betagen av själva byggnaden! När jag är där så tänder jag alltid ett ljus för alla nära och kära som inte finns med mig/oss längre. Ja, jag tycker verkligen om den här kyrkan, den är väldigt speciell!
Inne i kyrkan finns ett ur som är väldigt vackert, dock inte så roande att kolla på allt för många gånger när den spelar, men första gången är kul. Små gubbar som åker fram och tillbaka, ja rätt underhållande faktiskt (men jag har sett det så många gånger - så det har liksom mist sin mystik). Uret är väldigt gammalt också och det gör ju inte saken mindre intressant. Det är som ett slags ur, kalender och astronomiskt ur. Jätteintressant, besök kyrkan och gå på visning!
Nere i kryptan står jätten Finn och håller i en pelare. Ja, jag tycker så mycket om den här kyrkan så jag tröttnar aldrig på att besöka den. Visst, en gång om året som max - nu var det nog runt 6 år sedan jag var nere i Skåne sist - men det första jag vill göra på "stan" är att gå till kyrkan och kolla samt tända ljuset.
Jag har inga bilder inifrån för jag var lite osäker på om man fick ta bilder där och så var det rätt många inne i kyrkan den dagen jag var där - men jag såg både blixtar och andra kamror, så nästa gång fotar jag nog också.
Som "halv-skåning" så hör det liksom till att åka ner till Lund i alla fall en gång om året, men så har det inte blivit av olika anledningar. Men, i år så firar jag och sambon semester på varsitt håll och då tänkte jag att nu är det baske mig tid att åka ner. Sagt och gjort, nu är jag här och har varit på visit längre än någonsin tror jag.
Dagen som varit
Idag har vi varit ute på stan och shoppat, inte jag - men mitt sällskap hittade fina saker. Okej, jag hittade också fina grejer - men har liksom tappat köplusten utan sparar allt vad jag kan i stället. Men, jag hittade fina viner och det röda drack vi till maten. Lättdrucket, inte tungt och inte för kraftigt. Helt lagom! 100 spänn kostade det och var värt varenda krona. GOTT! Det ska jag köpa hem och ha i skåpet för det passar till allt och ibland blir man ju lite sugen på rödvin till maten, i alla fall jag. Jag är rätt dålig på att bara dricka vin och dricka mycket var det länge sedan jag var bra på... Men jag tycker det kan smaka bra med ett glas rött, vitt eller till och med öl till maten. Vuxenpoäng?
Sommaren går mot höst
Sommaren har nu börjat gå mot höst, det blåser och är kyligt, regn och rusk men också ganska mycket solsken. En och en halv vecka kvar av semestern och jag känner mig så lugn och utvilad. Jag kollar ju min jobbmail, men inga "viktiga" mail har kommit, så jag antar att allt är under kontroll och flyter på som det ska. Visst känns det konstigt att inte vara behövd, men det här är precis vad jag behöver - lugn och vila!
Funderingar
Ringde min doktor idag för att kolla om blodprovet jag lämnade var ok. Det var det och jag behöver inte infinna mig där förrän i oktober någon gång. UNDERBART!!! Doktorn frågade hur jag mådde annars och jag svarade att jag mår bra, för det gör jag ju - även om jag ibland blir yr och/eller trött och att den där skumma värken på sidan av huvudet dyker upp lite då och då. Jag mår faktiskt bra! Jag skulle må ännu bättre om jag kunde hitta på nåt annat att göra, få närmare hem liksom - det vore så skönt. Idag pendlar jag allt som allt nästan 3 timmar/dag. Inte jätteroligt, så jag måste försöka göra nåt vettigt åt det problemet. Dessutom skulle jag kunna börja om på ny kula och slippa det här med att folk kollar snett på mig, vore ett rejält lyft både för psyket och självkänslan. Tror jag skulle bli mera öppen och framåt då också... Först då kan jag känna att jag lever livet bra. Vi får se, krafterna samlar jag ju nu och så får jag satsa lite hårdare i höst.
Träningen...
Ja, jag skulle ju träna. Men först så gjorde jag en massa trädgårdssysslor som jag fick träning OCH träningsvärk av, så då kände jag att det överflödigt att träna också. Men nu, när man slöat i flera dagar och käkat chips, godis, massa mat och mängder med mackor (alla mina laster ja) så börjar samvetet tala till mig.
När jag åker ut till landet så ska jag försöka ut och jogga som jag hade bestämt. En till två gånger om dagen var planen, vi får se om schemat håller.
Avrundning
Nu ska jag nog gå och knoppa. Känner mig lite seg och börjar få huvudvärk. Tog ett par glas rödvin till maten (hemmalagad jättegod pizza) och jag är inte van vid alkohol efter det långa uppehåll jag haft. Kanske får jag inte dricka sånt, men någon gång i bland kan man väl få hälla i sig nåt gott?! Rödvin har en tendens att ge mig huvudvärk och även om detta var en snäll vinare, så känner jag ändå av det. Jag kommer nog sova gott i natt, lite smålullig så där - natten till i dag var kall och jag frös. Huset jag befinner mig i blir lite kyligt när det är svalt ute. Jag har bara varit här en gång på vintern, en mycket regnig sådan - men minns inte om det var kallt eller inte? Jag hade annat att tänka på; skulle gå på en begravning och det var en mycket jobbig tid...
Läggdags
John Blund står här och pekar på klockan, han tycker att jag ska sova. Bäst man gör som han säger då, annars kastar han sand i ögonen. Precis som om man skulle kunna somna av det liksom?! Det är HELT omöjligt att sova med sand i ögonen - det gör ju ont!!
Nattinatt!
© 2011 litenelis
Det här med FB...
Tisdag 9 augusti 2011
Häromdagen upptäckte jag att jag "tappat" en vän på FB, kunde inte riktigt komma på vem - men idag upptäckte jag vem den saknade var.
Denna person var väldigt snabb med att adda mig och nu har alltså denna fimpat mig helt utan vidare, efter kanske ett år?! Vad är grejen? Passar det inte längre? Är det så att denna person nu kommit upp sig och hänger med höjdarna så att vara min (en vanlig knegare som avskyr sättet en del andra har som man stött på i vardagen och faktiskt inte har något intresse av någon form av relation med - IGNORERA mera!) "FB-vän" inte passar den fina imagen eller vaddå? Det är ju vad jag tror...
Med tanke på hur inaktiv denna människa har varit på FB så är jag förvånad att man "städar" helt plötsligt!?
Jag skiter egentligen i det här, för vi har inget att säga varandra ändå - varken på FB eller någon annanstans. Men jag tycker det är så jävla fult och lågt, för att inte säga konstigt, att smila upp sig så förbannat om man ses ute på stan och sedan så plockas man bort ur vänlistan utan ett enda ord!! Det är så typiskt, för jag känner igen karaktären SÅ väl, så väl! Ja, men skit dras till varandra och det är tyvärr de som når längst. "Jo visst, vi kan bygga om hela världen och ha det klart i övermorgon!" (Men vem gör egentligen jobbet?)
Nåväl, mysteriet med den försvunna vännen är löst och det är dennes problem att smyga undan när vi möts nästa gång. Jag kanske ska fråga och se hur reaktionen blir nästa gång vi möts? Det finns ju en liten chans att man tagit bort sin gamla fb-användare och skapat en ny eller att någon kapat kontot - men den chansen är minimal, speciellt med tanke på att jag vet att personen i fråga hade hundratals vänner i sin lista. Det är inte bara jag som är borttagen, jag vet minst en till.
Ja jag vet, det är larvigt att bli upprörd för detta - men jag blir det. Jag är dessutom jävligt misstänksam över om det är så att "någon" snackat skit om mig och det är därför jag blivit dumpad? Fast å andra sidan, vem vill ha såna vänner? Ingen normalt tänkande människa tror på vad någon annan säger utan att själv ha talat med den det gäller och bildat sig en egen uppfattning. Har man snackat skit om mig, så känner man mig inte och då har man VERKLIGEN ingenting att uttala sig om! Synd bara att vissa inte fattar det. Men, såna är de här människorna som jag hyser ett visst förakt för... Vissa i "gänget" håller på att kissa på sig om vi skulle råka mötas någonstans och man riktigt ser paniken i ögonen om vart de kan springa och gömma sig. Jag undviker dessa personer och ja, jag faktiskt ignorerar och markerar TYDLIGT vad jag tycker.
Det finns en person som jag tycker är den lägsta av varelser och det är denne som bär skuld till det mesta elände jag fått stå ut med. En konflikträdd ögontjänare, jorå så är det! Jag har märkt en tydlig skillnad i den gemensamma kretsen och att folk kollat snett på mig, slutat hälsa och verkligen undviker mig.
Kanske har jag varit asocial och helt struntat i folk (att säga hej -men kan inte de heja först då om det är så viktigt?) - men jag har en jävla bra anledning till det: Jag höll på att jobba ihjäl mig!! Jag var helt slut både i psyket och i kroppen. Vem såg det? Vem hjälpte mig? Frågade någon hur jag mådde, mer än att sticka in huvudet lite snabbt och fråga om jag var stressad (där stod jag och höll på att drunkna i papper - vad fan skulle jag säga?) Har jag fått någon hjälp efter att saker och ting förändrades? Nej, nej och åter nej.
Ibland är jag glad och tjoar/hejar glatt och skojar till och med. Andra dagar är jag låg och håller käft. Kanske har de tröttnat på mig - men ingen av dessa som kollat snett på mig har faktiskt frågat mig hur jag egentligen mår och vad jag varit med om. Visst, några har väl frågat om det är bättre nu i och med bytet av tjänst. Frågan är om de bryr sig om mig eller bara vill ha nåt att skvallra om (typ varför jag bytt?) Om de bara visste att jag faktiskt hade så högt blodtryck att det innebar en fara för mitt liv och att jag kraschade helt i höstas... Det är ingen som vet det och jag undrar hur de skulle reagera om jag faktiskt gick ut med informationen?
Jag gör ingen hemlighet av att jag faktiskt har en sjukdom, tvärtom är jag väldigt öppen med det - har jag tur kanske "rätt" person hör och kan lägga ihop ett och ett, för att faktiskt förstå att jag jobbat som ett svin helt ensam utan hjälp eller stöd från någon, inte ens från den som borde sett till att jag fick hjälp. Den personen som sålde ut mig för att mörka sin oförmåga att klara av sitt eget arbete som inte bara drabbade andra utan framför allt mig som framstod som en jävla nolla! Men JAG vet och det tar jag med mig, varje dag! Tyvärr förstår inte denna person min sjukdom och inte heller symtomen på att jag höll på att förstöra mitt eget liv genom den press som sattes på mig. Denna person saknar allt vad empati och sympati heter. Det var ju SÅ synd om denna, oj oj - så stressad och som det "tjatades" om detta med andra ledare, jo jo och det var ju då mitt fel. Yeah, right!
Nåja, det var ett långt sidospår... Åter till det jag började skriva om:
Jag förstår verkligen inte varför man tar bort folk ur sin vänlista - spela roll liksom!? Men, man har väl hemligheter antagligen eller vill inte att vissa ska ha tillgång till ens privatliv, även om det inte tycks hända någonting överhuvudtaget... Ha, det passar så länge man är till nytta - jorå, skiten hänger ihop och det verkar inte ha några gränser alls.
Jag önskar dig lycka till i livet, du kommer att gå långt. Men, det här var inte ok. Skit ner dig din jävla FEGIS!!!
Men för all del, jag kan ha fel... Har jag fel så får jag väl be om ursäkt för vad jag skrivit ovanför - men jag står för det jag säger och är det som jag misstänker så är ju inte förlusten min om man säger så.
Jag har också dumpat en person på FB och det var någon som inte längre hade någon plats i mitt liv, en relativt ny bekantskap som ändå inte hade nåt intresse av mig och mitt liv. Det tycker jag är en anledning att ta bort folk från sin vänlista. Men det här är annorlunda (även om jag faktiskt tänkte tanken om varför ska vi vara vänner - vi ses ju ändå i vardagen...)
Om man dumpar sina "vänner" så kan man lika gärna skita i att adda dem från början - det är min filosofi.
© 2011 litenelis
Häromdagen upptäckte jag att jag "tappat" en vän på FB, kunde inte riktigt komma på vem - men idag upptäckte jag vem den saknade var.
Denna person var väldigt snabb med att adda mig och nu har alltså denna fimpat mig helt utan vidare, efter kanske ett år?! Vad är grejen? Passar det inte längre? Är det så att denna person nu kommit upp sig och hänger med höjdarna så att vara min (en vanlig knegare som avskyr sättet en del andra har som man stött på i vardagen och faktiskt inte har något intresse av någon form av relation med - IGNORERA mera!) "FB-vän" inte passar den fina imagen eller vaddå? Det är ju vad jag tror...
Med tanke på hur inaktiv denna människa har varit på FB så är jag förvånad att man "städar" helt plötsligt!?
Jag skiter egentligen i det här, för vi har inget att säga varandra ändå - varken på FB eller någon annanstans. Men jag tycker det är så jävla fult och lågt, för att inte säga konstigt, att smila upp sig så förbannat om man ses ute på stan och sedan så plockas man bort ur vänlistan utan ett enda ord!! Det är så typiskt, för jag känner igen karaktären SÅ väl, så väl! Ja, men skit dras till varandra och det är tyvärr de som når längst. "Jo visst, vi kan bygga om hela världen och ha det klart i övermorgon!" (Men vem gör egentligen jobbet?)
Nåväl, mysteriet med den försvunna vännen är löst och det är dennes problem att smyga undan när vi möts nästa gång. Jag kanske ska fråga och se hur reaktionen blir nästa gång vi möts? Det finns ju en liten chans att man tagit bort sin gamla fb-användare och skapat en ny eller att någon kapat kontot - men den chansen är minimal, speciellt med tanke på att jag vet att personen i fråga hade hundratals vänner i sin lista. Det är inte bara jag som är borttagen, jag vet minst en till.
Ja jag vet, det är larvigt att bli upprörd för detta - men jag blir det. Jag är dessutom jävligt misstänksam över om det är så att "någon" snackat skit om mig och det är därför jag blivit dumpad? Fast å andra sidan, vem vill ha såna vänner? Ingen normalt tänkande människa tror på vad någon annan säger utan att själv ha talat med den det gäller och bildat sig en egen uppfattning. Har man snackat skit om mig, så känner man mig inte och då har man VERKLIGEN ingenting att uttala sig om! Synd bara att vissa inte fattar det. Men, såna är de här människorna som jag hyser ett visst förakt för... Vissa i "gänget" håller på att kissa på sig om vi skulle råka mötas någonstans och man riktigt ser paniken i ögonen om vart de kan springa och gömma sig. Jag undviker dessa personer och ja, jag faktiskt ignorerar och markerar TYDLIGT vad jag tycker.
Det finns en person som jag tycker är den lägsta av varelser och det är denne som bär skuld till det mesta elände jag fått stå ut med. En konflikträdd ögontjänare, jorå så är det! Jag har märkt en tydlig skillnad i den gemensamma kretsen och att folk kollat snett på mig, slutat hälsa och verkligen undviker mig.
Kanske har jag varit asocial och helt struntat i folk (att säga hej -men kan inte de heja först då om det är så viktigt?) - men jag har en jävla bra anledning till det: Jag höll på att jobba ihjäl mig!! Jag var helt slut både i psyket och i kroppen. Vem såg det? Vem hjälpte mig? Frågade någon hur jag mådde, mer än att sticka in huvudet lite snabbt och fråga om jag var stressad (där stod jag och höll på att drunkna i papper - vad fan skulle jag säga?) Har jag fått någon hjälp efter att saker och ting förändrades? Nej, nej och åter nej.
Ibland är jag glad och tjoar/hejar glatt och skojar till och med. Andra dagar är jag låg och håller käft. Kanske har de tröttnat på mig - men ingen av dessa som kollat snett på mig har faktiskt frågat mig hur jag egentligen mår och vad jag varit med om. Visst, några har väl frågat om det är bättre nu i och med bytet av tjänst. Frågan är om de bryr sig om mig eller bara vill ha nåt att skvallra om (typ varför jag bytt?) Om de bara visste att jag faktiskt hade så högt blodtryck att det innebar en fara för mitt liv och att jag kraschade helt i höstas... Det är ingen som vet det och jag undrar hur de skulle reagera om jag faktiskt gick ut med informationen?
Jag gör ingen hemlighet av att jag faktiskt har en sjukdom, tvärtom är jag väldigt öppen med det - har jag tur kanske "rätt" person hör och kan lägga ihop ett och ett, för att faktiskt förstå att jag jobbat som ett svin helt ensam utan hjälp eller stöd från någon, inte ens från den som borde sett till att jag fick hjälp. Den personen som sålde ut mig för att mörka sin oförmåga att klara av sitt eget arbete som inte bara drabbade andra utan framför allt mig som framstod som en jävla nolla! Men JAG vet och det tar jag med mig, varje dag! Tyvärr förstår inte denna person min sjukdom och inte heller symtomen på att jag höll på att förstöra mitt eget liv genom den press som sattes på mig. Denna person saknar allt vad empati och sympati heter. Det var ju SÅ synd om denna, oj oj - så stressad och som det "tjatades" om detta med andra ledare, jo jo och det var ju då mitt fel. Yeah, right!
Nåja, det var ett långt sidospår... Åter till det jag började skriva om:
Jag förstår verkligen inte varför man tar bort folk ur sin vänlista - spela roll liksom!? Men, man har väl hemligheter antagligen eller vill inte att vissa ska ha tillgång till ens privatliv, även om det inte tycks hända någonting överhuvudtaget... Ha, det passar så länge man är till nytta - jorå, skiten hänger ihop och det verkar inte ha några gränser alls.
Jag önskar dig lycka till i livet, du kommer att gå långt. Men, det här var inte ok. Skit ner dig din jävla FEGIS!!!
Men för all del, jag kan ha fel... Har jag fel så får jag väl be om ursäkt för vad jag skrivit ovanför - men jag står för det jag säger och är det som jag misstänker så är ju inte förlusten min om man säger så.
Jag har också dumpat en person på FB och det var någon som inte längre hade någon plats i mitt liv, en relativt ny bekantskap som ändå inte hade nåt intresse av mig och mitt liv. Det tycker jag är en anledning att ta bort folk från sin vänlista. Men det här är annorlunda (även om jag faktiskt tänkte tanken om varför ska vi vara vänner - vi ses ju ändå i vardagen...)
Om man dumpar sina "vänner" så kan man lika gärna skita i att adda dem från början - det är min filosofi.
© 2011 litenelis
Kalle Kanin på besök
Tisdag 9 augusti 2011
Idag har vi haft ett lite ovanligt besök i trädgården. Kalle Kanin, som min farfar brukade kalla kaniner, har skuttat omkring hos oss hela dagen.
Denna lilla luddtuss är väldigt blyg och vill inte alls bekanta sig med oss. Jag var ute och kikade i trädgården tidigare, men såg ingen liten kanin. Plötsligt rasslar det till bland buskarna och ut kommer en pytteliten kanin som skjuten ur en kanon, wrooom! Jag trodde först att den var förbannad och skulle bita mig, jag hann tänka på Monty Python´s "Mördarkanin" men plutten vände håll och stack iväg in till grannens tomt.
För en liten stund sedan var plutten ute igen och mumsade på ett maskrosblad (den är så liten att man knappt såg den bakom bladet, he he). Mamma och jag sprang och hämtade kamrorna, så här kommer några bilder på sötingen.
Kalle Kanin kikar tillbaka på oss i fönstret
Nu mår ju inte min kamera så bra, men jag tror att det syns att det är en liten kanin. Påminner om min lilla gosing jag hade en gång.
Syns knappt bakom maskrosbladet
Kalle Kanin (i sämre förstoring)
Minnen...
Nästan 9 år hade jag lyckan att få tillbringa med denna rena GLÄDJE. Min godis hette Liten, en pigg liten krabat som gjorde livet extra värt att leva. Många vändor gjorde vi till veterinären för att klippa klor och tänder (min kanin vägrade att äta hö...) och så fick han problem med sin lilla mage efter att ha klippt tänderna, så då fick vi medicinera och det var ingen lek kan jag ju säga. Piller tyckte de att min lilla godis skulle äta. Hur får man då världens kinkigaste kanin att äta medicin i pillerform? Blanda med något han tycker om, banan tex fick jag rådet av djurskötarna. Jo, tjena! Av banan tog han två små tuggor och sedan böjde han bort huvudet och skuttade iväg. Nehepp, ingen banan alltså. Romansallad gillade han och jag gjorde som så att jag snittade stjälken och lade i de krossade pillren och då åt han, tills han kom på att det var ju medicin där i...
Liten. Alltid saknad - aldrig glömd
Ibland åt han lite banan (det är en fet frukt och det ska man inte ge för mycket, så kaninen fettar till), men min kanin gillade såna där godisbananer, de med hårt sockerhölje. Dessa älskade han och när jag köpt hem lite godis (till mig alltså) så stod eller satt han brevid och ville ha en liten bit av en sån banan. Ja, lustig var han!
En dag kom jag hem från jobbet och min lilla godis, som alltid var så glad och skuttade fram när jag kom hem, satt ihopkurad inne i sin låda. Han fick alltid gå lös och buren (utan galler) var hans toalettlåda. Men nu satt han i sin låda och var näst intill apatisk... Jag kollade och fick se att han inte stödde på sitt lilla ben. När jag tryckte lite så ryckte han till, så det gjorde nog ont. Magen hade pajat på honom och jag förstod att min älskling inte mådde så bra. Jag ringde till den lokala veterinären, men de kunde inte "smådjur" utan rekommenderade en klinik inne i stan (den vi varit på förut) och dagen efter åkte jag dit med lillskrutten.
Vi fick komma in och man röntgade plutten. Bakbenet var brutet och jag frågade veterinären om "det gick att laga". Nja, sa han, han är rätt gammal och om han överlever narkosen, så kommer det bara att förlänga lidandet. Det bästa är nog att han får somna in.
I den sekunden blev jag till is och började stortjuta. Men, jag förstod att Liten´s tid var kommen. Det var verkligen hemskt att sitta där och vänta på "dödssprutan". Ångest!!! Liten fick en lugnade spruta först och sedan fick han den andra. Jag var med hela tiden och så här i efterhand kändes det bra att ha varit med, även om det är bland det värsta man kan göra. Vem är jag att leka gud liksom? Men, han ryckte ingenting så där som händer när någonting dör - han bara somnade och slutade andas. Vi fick sitta där länge, för de ville väl vara säkra på att han var död och jag lugn... Efter en timme eller nåt, så fick vi åka hem och ta farväl ordentligt.
Dagen efter slängde jag alla saker, nya och gamla - ingenting finns kvar förutom en mängd foton och filmer och så en grej till: Varje jul tänker jag lite extra på Liten och skrattar lite för mig själv. Det är nämligen så att när Liten var mindre så hade jag alltid riktiga granar hemma vid jul. Liten älskade att gnaga på granarna och fick alltid en kvist att mumsa på. En dag såg jag att unge Herr Liten Kanin även hade smakat lite på julgransmattan och det minns jag med värme i hjärtat.
Han har gjort många roliga saker, det lilla busfröet! När han var under året gammal, satt han på dörrmattan och väntade på mig när jag kom hem från jobbet. Man kunde inte kliva in för där satt han och tittade upp med sina stora mörkbruna ögon. Det hände också att han hämtat posten, så den kunde man hitta runt hörnet i hallen och alltid var det ett hörn på varje brev som var uppätet.
Ja, mycket saker har vi varit med om under de åren vi fick. Han hatade sin sele och fick därmed inte vara och hoppa ute så mycket. Tror inte han hade så mycket emot det, för de få gångerna vi fått på selen så låg han bara still och tog någon enstaka skuttpromenader. En gång var vi på landet och där fanns det 2 getter. Dessa blev lite rädda för Liten och skrämde i sin tur honom, så alla sprang vi runt huset ett par varv innan lugnet funnit sig. Ja, jag fick också springa för jag hade ju kopplat Liten, men vi hade en sån löplina till hundar, så några meter kunde han springa innan jag fick rusa efter. Vi träffade även en liten husmus en av dessa dagar. Husmusen bor vid huset och även denna blev lite skrämd av de större djuren. Jag minns speciellt när getterna gjorde sina psykorusningar och Liten hängde på, då kom den stackars husmusen i kläm - Liten sprang rakt över honom! Men, jag tror ingen tog skada av den kollisionen, alla rörde på sig efter - så det var nog okej.
På landet fick han en egen stuga (gamla hönshuset) att vara i och låg ofta vid fönsterkarmen och kollade ut. En liten inhägnad utomhus fick han också, så han fick mumsa på gräset och få frisk luft. Han fick även hela altanen för sig själv på dagarna och när det var kväll eller lite kyligt fick han vara i badrummet (där gnagde han på våttapeten bakom dörren, oups). Jag försökte få honom att vänja sig att ha sele på så vi kunde gå på promenad, men han ville verkligen inte ha den grejen på sig.
En dag när jag återigen testade selen så smet den rackaren och sprang upp i skogen på landet. Vi var 4 stycken som försökte få hem honom. Jag sprang bland ris, snår och buskar, blodet rann på benen av alla taggarna och jag var jäkligt arg på "kaninhelvetet". Till slut så tog jag hela gallret till hans bur och gick mot honom (han älskade att gosa men lyfta eller hålla i honom fick man inte göra) och jag vet inte hur långa mina armar blev, men jag lyckades lägga burgallret över honom och då var han fast.
Jag minns våra resor till veterinären som höll till inne i stan. Jag blev klämd i dörrarna på T-banan och lyckades hålla kvar hans reselåda som jag höll i båda armarna (den gungade så mycket annars) - som tur var kom det en tågvärd och hjälpte mig loss och in på tåget. Jag vet faktiskt inte vad som hänt annars... Jag minns också när jag stod vid Gamla Stan´s station och väntade på tunnelbanan och en gammal knarkare/alkis kom fram och frågade vad jag hade i lådan. "En kanin", sa jag lite rädd att han skulle knycka lådan från mig. "Åh, jag får kolla" sa han och kikade in i lådan. Sen sa han "Åh, så söt" och gick iväg. Jag andades ut och log för mig själv.
Vid ett tillfälle blev Liten riktigt dålig. Han sprang kring fötterna på mig och var väldigt orolig. Jag trodde först att han hade förstoppning, men det visade sig att han inte kunde kissa. Vi åkte in till veterinären och där konstaterades urinsten. Han blev inlagd och opererad. När jag efter någon dag undrade om jag skulle kunna hämta hem honom, fick jag till svar att magen hade stannat på honom eftersom han inte ville äta. Jag frågade om inte det berodde på att han längtade hem? Men, nej "kaniner äter när de är hungriga oavsett var de är"... Det gick väl någon dag och sedan propsade jag på att få hem honom, det tog inte många timmar innan jag fått honom att äta och sedan blev han riktigt pigg. (Jag tror i alla fall att han längtade hem). Efter operationen fick jag rådet att inte ge honom kalciumrik mat, slut med maskrosor och annat gott som han gillade. Men, vi lyckades väl hitta andra grejer som gick i. Knäckebröd gillade han, men blev så fruktansvärt lös och sur i magen, så det fick han bara någon gång i bland och bara en pytteliten bit. Kaniner ska egentligen bara äta hö och lite pellets och dricka vatten...
Jag minns också med glädje i hjärtat de otaliga besök vi gjort hos lokala veterinären för att klippa klorna. Jag klarade inte det själv för han var så extremt jobbig att hålla i och få still. Han ville icke!! Så, jag fick packa in honom i hans reselåda (som han i många år hatade och vi fick börja lirka i timmar innan man behövde åka). De första gångerna så skrattade veterinärerna åt mig för att vi kom dit, men efter besöket så förstod de och skrattade inte mer. Minst 2 personer krävdes för denna lilla varelse, som kunde bli en meter lång, sparkas som en häst och åla sig som en orm. En gång slet han sig och smet iväg på veterinärstationen. Det var ju tur i oturen att dörren ut var stängd och inga större djur befann sig in rummen han kutade runt i. He he, ja lite busig har han allt varit min lilla godis.
Jag brukade säga att min kanin var som hund, katt och trotsig 3-åring i ett - det är ingen som träffat Liten som inte håller med.
Min älskade lilla godis Liten vilar nu på en jättefin plats ute på landet och finns för evigt i mitt hjärta. Jag minns alla äventyr och bravader som om det var igår, men nu är det 5 år sedan vi sa hej då. 5 år...
Det är en tomhet som inte går att beskriva och jag saknar honom varje dag. Jag saknar alla mina husdjur, men Liten kom mig närmast och blev lite som en "bebis". Det är en otrolig saknad och jag önskar att han fanns kvar hos mig fortfarande. Jag önskar faktiskt att ALLA mina djur fanns kvar hos mig, en massa undelater och två marsvin.
Mina gosingar - det är så tomt utan er! Jag saknar er alla något så ENORMT!
© 2011 litenelis
Idag har vi haft ett lite ovanligt besök i trädgården. Kalle Kanin, som min farfar brukade kalla kaniner, har skuttat omkring hos oss hela dagen.
Denna lilla luddtuss är väldigt blyg och vill inte alls bekanta sig med oss. Jag var ute och kikade i trädgården tidigare, men såg ingen liten kanin. Plötsligt rasslar det till bland buskarna och ut kommer en pytteliten kanin som skjuten ur en kanon, wrooom! Jag trodde först att den var förbannad och skulle bita mig, jag hann tänka på Monty Python´s "Mördarkanin" men plutten vände håll och stack iväg in till grannens tomt.
För en liten stund sedan var plutten ute igen och mumsade på ett maskrosblad (den är så liten att man knappt såg den bakom bladet, he he). Mamma och jag sprang och hämtade kamrorna, så här kommer några bilder på sötingen.
Kalle Kanin kikar tillbaka på oss i fönstret
Nu mår ju inte min kamera så bra, men jag tror att det syns att det är en liten kanin. Påminner om min lilla gosing jag hade en gång.
Syns knappt bakom maskrosbladet
Kalle Kanin (i sämre förstoring)
Minnen...
Nästan 9 år hade jag lyckan att få tillbringa med denna rena GLÄDJE. Min godis hette Liten, en pigg liten krabat som gjorde livet extra värt att leva. Många vändor gjorde vi till veterinären för att klippa klor och tänder (min kanin vägrade att äta hö...) och så fick han problem med sin lilla mage efter att ha klippt tänderna, så då fick vi medicinera och det var ingen lek kan jag ju säga. Piller tyckte de att min lilla godis skulle äta. Hur får man då världens kinkigaste kanin att äta medicin i pillerform? Blanda med något han tycker om, banan tex fick jag rådet av djurskötarna. Jo, tjena! Av banan tog han två små tuggor och sedan böjde han bort huvudet och skuttade iväg. Nehepp, ingen banan alltså. Romansallad gillade han och jag gjorde som så att jag snittade stjälken och lade i de krossade pillren och då åt han, tills han kom på att det var ju medicin där i...
Liten. Alltid saknad - aldrig glömd
Ibland åt han lite banan (det är en fet frukt och det ska man inte ge för mycket, så kaninen fettar till), men min kanin gillade såna där godisbananer, de med hårt sockerhölje. Dessa älskade han och när jag köpt hem lite godis (till mig alltså) så stod eller satt han brevid och ville ha en liten bit av en sån banan. Ja, lustig var han!
En dag kom jag hem från jobbet och min lilla godis, som alltid var så glad och skuttade fram när jag kom hem, satt ihopkurad inne i sin låda. Han fick alltid gå lös och buren (utan galler) var hans toalettlåda. Men nu satt han i sin låda och var näst intill apatisk... Jag kollade och fick se att han inte stödde på sitt lilla ben. När jag tryckte lite så ryckte han till, så det gjorde nog ont. Magen hade pajat på honom och jag förstod att min älskling inte mådde så bra. Jag ringde till den lokala veterinären, men de kunde inte "smådjur" utan rekommenderade en klinik inne i stan (den vi varit på förut) och dagen efter åkte jag dit med lillskrutten.
Vi fick komma in och man röntgade plutten. Bakbenet var brutet och jag frågade veterinären om "det gick att laga". Nja, sa han, han är rätt gammal och om han överlever narkosen, så kommer det bara att förlänga lidandet. Det bästa är nog att han får somna in.
I den sekunden blev jag till is och började stortjuta. Men, jag förstod att Liten´s tid var kommen. Det var verkligen hemskt att sitta där och vänta på "dödssprutan". Ångest!!! Liten fick en lugnade spruta först och sedan fick han den andra. Jag var med hela tiden och så här i efterhand kändes det bra att ha varit med, även om det är bland det värsta man kan göra. Vem är jag att leka gud liksom? Men, han ryckte ingenting så där som händer när någonting dör - han bara somnade och slutade andas. Vi fick sitta där länge, för de ville väl vara säkra på att han var död och jag lugn... Efter en timme eller nåt, så fick vi åka hem och ta farväl ordentligt.
Dagen efter slängde jag alla saker, nya och gamla - ingenting finns kvar förutom en mängd foton och filmer och så en grej till: Varje jul tänker jag lite extra på Liten och skrattar lite för mig själv. Det är nämligen så att när Liten var mindre så hade jag alltid riktiga granar hemma vid jul. Liten älskade att gnaga på granarna och fick alltid en kvist att mumsa på. En dag såg jag att unge Herr Liten Kanin även hade smakat lite på julgransmattan och det minns jag med värme i hjärtat.
Han har gjort många roliga saker, det lilla busfröet! När han var under året gammal, satt han på dörrmattan och väntade på mig när jag kom hem från jobbet. Man kunde inte kliva in för där satt han och tittade upp med sina stora mörkbruna ögon. Det hände också att han hämtat posten, så den kunde man hitta runt hörnet i hallen och alltid var det ett hörn på varje brev som var uppätet.
Ja, mycket saker har vi varit med om under de åren vi fick. Han hatade sin sele och fick därmed inte vara och hoppa ute så mycket. Tror inte han hade så mycket emot det, för de få gångerna vi fått på selen så låg han bara still och tog någon enstaka skuttpromenader. En gång var vi på landet och där fanns det 2 getter. Dessa blev lite rädda för Liten och skrämde i sin tur honom, så alla sprang vi runt huset ett par varv innan lugnet funnit sig. Ja, jag fick också springa för jag hade ju kopplat Liten, men vi hade en sån löplina till hundar, så några meter kunde han springa innan jag fick rusa efter. Vi träffade även en liten husmus en av dessa dagar. Husmusen bor vid huset och även denna blev lite skrämd av de större djuren. Jag minns speciellt när getterna gjorde sina psykorusningar och Liten hängde på, då kom den stackars husmusen i kläm - Liten sprang rakt över honom! Men, jag tror ingen tog skada av den kollisionen, alla rörde på sig efter - så det var nog okej.
På landet fick han en egen stuga (gamla hönshuset) att vara i och låg ofta vid fönsterkarmen och kollade ut. En liten inhägnad utomhus fick han också, så han fick mumsa på gräset och få frisk luft. Han fick även hela altanen för sig själv på dagarna och när det var kväll eller lite kyligt fick han vara i badrummet (där gnagde han på våttapeten bakom dörren, oups). Jag försökte få honom att vänja sig att ha sele på så vi kunde gå på promenad, men han ville verkligen inte ha den grejen på sig.
En dag när jag återigen testade selen så smet den rackaren och sprang upp i skogen på landet. Vi var 4 stycken som försökte få hem honom. Jag sprang bland ris, snår och buskar, blodet rann på benen av alla taggarna och jag var jäkligt arg på "kaninhelvetet". Till slut så tog jag hela gallret till hans bur och gick mot honom (han älskade att gosa men lyfta eller hålla i honom fick man inte göra) och jag vet inte hur långa mina armar blev, men jag lyckades lägga burgallret över honom och då var han fast.
Jag minns våra resor till veterinären som höll till inne i stan. Jag blev klämd i dörrarna på T-banan och lyckades hålla kvar hans reselåda som jag höll i båda armarna (den gungade så mycket annars) - som tur var kom det en tågvärd och hjälpte mig loss och in på tåget. Jag vet faktiskt inte vad som hänt annars... Jag minns också när jag stod vid Gamla Stan´s station och väntade på tunnelbanan och en gammal knarkare/alkis kom fram och frågade vad jag hade i lådan. "En kanin", sa jag lite rädd att han skulle knycka lådan från mig. "Åh, jag får kolla" sa han och kikade in i lådan. Sen sa han "Åh, så söt" och gick iväg. Jag andades ut och log för mig själv.
Vid ett tillfälle blev Liten riktigt dålig. Han sprang kring fötterna på mig och var väldigt orolig. Jag trodde först att han hade förstoppning, men det visade sig att han inte kunde kissa. Vi åkte in till veterinären och där konstaterades urinsten. Han blev inlagd och opererad. När jag efter någon dag undrade om jag skulle kunna hämta hem honom, fick jag till svar att magen hade stannat på honom eftersom han inte ville äta. Jag frågade om inte det berodde på att han längtade hem? Men, nej "kaniner äter när de är hungriga oavsett var de är"... Det gick väl någon dag och sedan propsade jag på att få hem honom, det tog inte många timmar innan jag fått honom att äta och sedan blev han riktigt pigg. (Jag tror i alla fall att han längtade hem). Efter operationen fick jag rådet att inte ge honom kalciumrik mat, slut med maskrosor och annat gott som han gillade. Men, vi lyckades väl hitta andra grejer som gick i. Knäckebröd gillade han, men blev så fruktansvärt lös och sur i magen, så det fick han bara någon gång i bland och bara en pytteliten bit. Kaniner ska egentligen bara äta hö och lite pellets och dricka vatten...
Jag minns också med glädje i hjärtat de otaliga besök vi gjort hos lokala veterinären för att klippa klorna. Jag klarade inte det själv för han var så extremt jobbig att hålla i och få still. Han ville icke!! Så, jag fick packa in honom i hans reselåda (som han i många år hatade och vi fick börja lirka i timmar innan man behövde åka). De första gångerna så skrattade veterinärerna åt mig för att vi kom dit, men efter besöket så förstod de och skrattade inte mer. Minst 2 personer krävdes för denna lilla varelse, som kunde bli en meter lång, sparkas som en häst och åla sig som en orm. En gång slet han sig och smet iväg på veterinärstationen. Det var ju tur i oturen att dörren ut var stängd och inga större djur befann sig in rummen han kutade runt i. He he, ja lite busig har han allt varit min lilla godis.
Jag brukade säga att min kanin var som hund, katt och trotsig 3-åring i ett - det är ingen som träffat Liten som inte håller med.
Min älskade lilla godis Liten vilar nu på en jättefin plats ute på landet och finns för evigt i mitt hjärta. Jag minns alla äventyr och bravader som om det var igår, men nu är det 5 år sedan vi sa hej då. 5 år...
Det är en tomhet som inte går att beskriva och jag saknar honom varje dag. Jag saknar alla mina husdjur, men Liten kom mig närmast och blev lite som en "bebis". Det är en otrolig saknad och jag önskar att han fanns kvar hos mig fortfarande. Jag önskar faktiskt att ALLA mina djur fanns kvar hos mig, en massa undelater och två marsvin.
Mina gosingar - det är så tomt utan er! Jag saknar er alla något så ENORMT!
© 2011 litenelis
Oj, som jag har jobbat idag!
Måndag 8 augusti 2011
Idag har jag jobbat rätt hårt, har ont i armarna - ja hela kroppen faktiskt! Jag har tillbringat dagen med att fortsätta arbetet med att skrapa bort mossa från stenplattorna som finns runt huset. Oj, oj, oj... Men, nu har jag fått bort mycket på två sidor, känns riktigt bra och det syns faktiskt att jag gjort nåt. Nu är det "bara" resten kvar...
Mossa...
Ja, jag har slitit som 17 och även tillbringat dagarna med att plocka upp fallfrukt för att läggas i komposten. Det börjar fyllas på vid komposten, men man ska åka iväg med skräpet den här veckan - sedan är det lagom att börja om igen...
Känner mig sliten i kroppen, men det känns ändå bra för att man faktiskt har utfört kroppsarbete. Nästan som värsta träningspasset känns det faktiskt. Ska bli spännande att se hur det känns i morgon, kommer man upp ur sängen tro?
© 2011 litenelis
Idag har jag jobbat rätt hårt, har ont i armarna - ja hela kroppen faktiskt! Jag har tillbringat dagen med att fortsätta arbetet med att skrapa bort mossa från stenplattorna som finns runt huset. Oj, oj, oj... Men, nu har jag fått bort mycket på två sidor, känns riktigt bra och det syns faktiskt att jag gjort nåt. Nu är det "bara" resten kvar...
Mossa...
Ja, jag har slitit som 17 och även tillbringat dagarna med att plocka upp fallfrukt för att läggas i komposten. Det börjar fyllas på vid komposten, men man ska åka iväg med skräpet den här veckan - sedan är det lagom att börja om igen...
Känner mig sliten i kroppen, men det känns ändå bra för att man faktiskt har utfört kroppsarbete. Nästan som värsta träningspasset känns det faktiskt. Ska bli spännande att se hur det känns i morgon, kommer man upp ur sängen tro?
© 2011 litenelis
Ny dag, lite gladare och snäll
Måndag 8 augusti 2011
Igår hade jag en riktigt dålig dag. Idag känns det bättre så här långt (klockan är 8 på morgonen och jag har inte klivit upp än).
Ja, igår var jag en surmule, men idag är jag på mycket bättre humör. Jag lider fortfarande av dålig fantasi, men ska nog ut och jobba lite i trädgården idag. Solen kikar fram och det är inte så jätteblött på marken längre.
Det har rasat ner mängder med äpplen under de 2 dagar jag inte hållt på och plockat rent. Dessa måste tas om hand och läggas på komposten. Det doftar/luktar gamla äpplen om komposten och såna där små bruna fruktflugor har kalas varje dag.
Igår kväll var jag faktiskt ute och rensade lite, men det var så väldigt många såna där bruna sniglar ute så jag blev så äcklad att jag var tvungen att ge upp. Hoppas de har gömt sig nu, för städas måste det.
Jag tycker de där sniglarna är så verdervärdiga! Förr om åren fanns det en som hette skogssnigel, den var alldeles svart. En sån råkade jag ta på när jag lutade mig mot ett träd, vidrigt!!! Fast dessa var ändå okej, för det var inte så många. Men nu ser man bara de där bajsbruna sniglarna Ö V E R A L L T ! ! Uscha!!
Nähäpp, lite frukost kanske. Idag blir det leverpastejmackor (mumsigt). Jag köpte knäckebröd, men det verkar som om fler än jag gillar det - för jag tror att det jag köpte är slut och kvar finns det som fanns från början - det rutiga som jag tycker är lite svårt att bre på. Hm, får nog gå och shoppa lite. Ett STORT paket knäckebröd!
Hoppas att mitt goda humör håller i sig hela dagen (och hela semestern). Ibland blir jag så trött på allt och vill bara gå och gömma mig. Igår var en sådan dag, allt blev fel! Men, det var igår och idag är en ny dag.
Enbart postiva tankar och ordalag ska det komma från mig idag!
© 2011 litenelis
Igår hade jag en riktigt dålig dag. Idag känns det bättre så här långt (klockan är 8 på morgonen och jag har inte klivit upp än).
Ja, igår var jag en surmule, men idag är jag på mycket bättre humör. Jag lider fortfarande av dålig fantasi, men ska nog ut och jobba lite i trädgården idag. Solen kikar fram och det är inte så jätteblött på marken längre.
Det har rasat ner mängder med äpplen under de 2 dagar jag inte hållt på och plockat rent. Dessa måste tas om hand och läggas på komposten. Det doftar/luktar gamla äpplen om komposten och såna där små bruna fruktflugor har kalas varje dag.
Igår kväll var jag faktiskt ute och rensade lite, men det var så väldigt många såna där bruna sniglar ute så jag blev så äcklad att jag var tvungen att ge upp. Hoppas de har gömt sig nu, för städas måste det.
Jag tycker de där sniglarna är så verdervärdiga! Förr om åren fanns det en som hette skogssnigel, den var alldeles svart. En sån råkade jag ta på när jag lutade mig mot ett träd, vidrigt!!! Fast dessa var ändå okej, för det var inte så många. Men nu ser man bara de där bajsbruna sniglarna Ö V E R A L L T ! ! Uscha!!
Nähäpp, lite frukost kanske. Idag blir det leverpastejmackor (mumsigt). Jag köpte knäckebröd, men det verkar som om fler än jag gillar det - för jag tror att det jag köpte är slut och kvar finns det som fanns från början - det rutiga som jag tycker är lite svårt att bre på. Hm, får nog gå och shoppa lite. Ett STORT paket knäckebröd!
Hoppas att mitt goda humör håller i sig hela dagen (och hela semestern). Ibland blir jag så trött på allt och vill bara gå och gömma mig. Igår var en sådan dag, allt blev fel! Men, det var igår och idag är en ny dag.
Enbart postiva tankar och ordalag ska det komma från mig idag!
© 2011 litenelis
FB - när par skriver i varandras loggar
Söndag 7 augusti 2011
Jag har som så många andra anslutit mig till FB och där har jag ett antal vänner. Några är par och det är ju jättetrevligt att vara vän med båda. Men, jag förstår inte den här grejen med att paren liksom pratar med varandra genom loggarna? Jag tolkar många gånger som att det är på skämt eller att de inte sitter brevid varandra i soffan...
Jag har hört att det även finns de som svarar på sin partners alla inlägg och till 90% på vad någon annan skrivit i partnerns logg!? Okej, varför då? Kollar denna människa exakt allt? Måste man alltid skriva nåt? Det gör aldrig jag?! Känns lite som bevakning och besatthet på nåt vis, men tja jag vet inte - så galen i att kommentera i loggar är inte jag - det kanske är helt normalt? Partnern verkar ju inte ha nåt emot det...
Min kille kollar inte alls ofta på FB och vi har inte basunerat ut att vi är ett par, vi har heller inte några gemensamma FB-vänner trots att vi umgås med många tillsammans. Vi behöver inte bli vän med någon efter första gången man träffat en kompis/bekant till sin partner. Varför gör vissa så? Är det så att man samlar på "vänner" eller vaddå? Vad är vitsen om man aldrig byter ett ord med denna människa sen? Nåja, inte mitt problem - vill man göra det, så varsågod! Hemma hos oss har jag mina FB-vänner och han har sina FB-vänner - men vi umgås med alla kompisar.
Varken han eller jag lägger ut hela vårt liv på FB, utan skriver någon gång i bland (jag oftare då) några rader. Jag brukar visa bilder på mina kreationer i köket eller någon fin bild jag tagit och vill dela med mig. Mer ingående saker skriver jag i bloggen faktiskt.
Fast det är klart, även här har jag valmöjligheten att inte läsa det som skrivs - man kan blocka och man kan helt enkelt bara scrolla förbi. Så vad gnäller jag för!?!?!?
Hm, är ovanligt gnällig idag. Är uttråkad utan dess like, det regnar ute och jag har så taskig fantasi att jag inte kan komma på nåt vettigt att göra än att gnälla (är det vettigt?) Jag har två härliga veckor kvar av min semester och har haft en fin första vecka, så jag ska inte klaga. Men, nu måste jag hitta på nåt - får väl städa eller nåt sånt som jag brukar göra när jag inte kommer på något att göra.
© 2011 litenelis
Jag har som så många andra anslutit mig till FB och där har jag ett antal vänner. Några är par och det är ju jättetrevligt att vara vän med båda. Men, jag förstår inte den här grejen med att paren liksom pratar med varandra genom loggarna? Jag tolkar många gånger som att det är på skämt eller att de inte sitter brevid varandra i soffan...
Jag har hört att det även finns de som svarar på sin partners alla inlägg och till 90% på vad någon annan skrivit i partnerns logg!? Okej, varför då? Kollar denna människa exakt allt? Måste man alltid skriva nåt? Det gör aldrig jag?! Känns lite som bevakning och besatthet på nåt vis, men tja jag vet inte - så galen i att kommentera i loggar är inte jag - det kanske är helt normalt? Partnern verkar ju inte ha nåt emot det...
Min kille kollar inte alls ofta på FB och vi har inte basunerat ut att vi är ett par, vi har heller inte några gemensamma FB-vänner trots att vi umgås med många tillsammans. Vi behöver inte bli vän med någon efter första gången man träffat en kompis/bekant till sin partner. Varför gör vissa så? Är det så att man samlar på "vänner" eller vaddå? Vad är vitsen om man aldrig byter ett ord med denna människa sen? Nåja, inte mitt problem - vill man göra det, så varsågod! Hemma hos oss har jag mina FB-vänner och han har sina FB-vänner - men vi umgås med alla kompisar.
Varken han eller jag lägger ut hela vårt liv på FB, utan skriver någon gång i bland (jag oftare då) några rader. Jag brukar visa bilder på mina kreationer i köket eller någon fin bild jag tagit och vill dela med mig. Mer ingående saker skriver jag i bloggen faktiskt.
Fast det är klart, även här har jag valmöjligheten att inte läsa det som skrivs - man kan blocka och man kan helt enkelt bara scrolla förbi. Så vad gnäller jag för!?!?!?
Hm, är ovanligt gnällig idag. Är uttråkad utan dess like, det regnar ute och jag har så taskig fantasi att jag inte kan komma på nåt vettigt att göra än att gnälla (är det vettigt?) Jag har två härliga veckor kvar av min semester och har haft en fin första vecka, så jag ska inte klaga. Men, nu måste jag hitta på nåt - får väl städa eller nåt sånt som jag brukar göra när jag inte kommer på något att göra.
© 2011 litenelis
Identitet - det är den som gör dig till Du
Söndag 7 augusti 2011
Jag har funderat ett tag på identitet och när man mer eller mindre förlorar sin egen för att kliva in i ett slags "kollektiv identitet".
Man skaffar pojkvän/fästman/man och då blir det "vi". Vi ska göra ditt och datt, vad ska ni göra? Vore roligt att ses, när kan ni? Vad vill ni ha i julklapp? (Tja, jag vill ha en egen present som är menad bara till mig personligen...)
Man får barn och blir då mamma/pappa. Idag gjorde mamma det här och kolla vad pappa har gjort. Man börjar tala om sig själv i tredje person, alltså om man ska berätta om något man gjort så säger man "mamma gjorde" istället för "jag gjorde".
Jag tycker fenomenet är skitskumt!
Speciellt vanligt är det bland extremt stolta nyblivna föräldrar. Visst förstår jag att en bebis är livets underverk och bland det största som kan hända en människa, men hallå, någon jäkla måtta får det väl vara? Ni har fått bebis, ni är föräldrar, ni är skitstolta! OKEJ!!
Det är lite skrytigt också när folk håller på så här hela tiden, speciellt på FB och verkligen störande för en gnällig människa som mig... Är det verkligen så att INGENTING annat händer i livet än att "lilla Nisse" har sovit på promenaden, garvat som fan åt en gammal tant som tittat in i vagnen, en kvart senare är "Lilla Nisse" hungrig och efter 2 timmar vill han inte sova för kvällen? Måste man uppdatera stup i kvarten? VEM vill läsa om sånt SÅ ofta, förutom Mormor/Morfar/Farmor/Farfar/Kusin/Fastrar/Mostrar/Morbröder/Farbröder?!!?!?
Skulle inte förvåna mig om någon av de mest extrema även presenterar sig som "Lilla Nisses Mamma och Pappa" när de träffar nya människor... Det är en sak att göra det inför sina barn - men sina vuxna kompisar? Näej, jag fattar inte vitsen. Jag har en egen mamma och pappa, de kallar varandra vid förnamn - vad de kallade varandra när jag var liten bebis vet jag inte - men troligt är att det fortfarande var förnamn när de talade med varandra och mamma/pappa när de talade med mig. Varför ska man kalla sig mamma/pappa inför sina kompisar?
Okej, de är föräldrar men inte kallar man sina kompisar för mamma och pappa bara för att de har barn - det blir ju bara så helt fel!
Sedan vill man ju så himla gärna visa upp sitt lilla barn och byter ut bilden på sig själv på exempelvis MSN eller FB (om man hade en bild på sig själv alltså) till en bild på sitt barn!?!? Eh??? Jag är inte vän med en bebis/småbarn utan med föräldern...
En annan grej är att om man som jag är barnlös, så räknas man helt plötsligt inte in riktigt i vänkretsen utan då ska det börjas umgås med andra familjer? Tack som fan! Visst, jag drar mig lite för att träffa hela familjer och umgås med fler andra familjer, men det är just för att jag känner mig så fruktansvärt utanför. Jag kan inte relatera till nya tänder eller bajsblöjor och jag har inget intresse av att veta mer om det heller just nu. Jag vill umgås med mina vänner och prata om andra saker, semester, jobb, relationer och vinprovning (typ).
Visst, absolut vill jag höra om och träffa barnen, men ibland vill man bara chilla och prata vuxet utan "störande moment". Jag är precis som vanligt, men saknar barn - är inte jag lika mycket värd då? Vill inte föräldrar någon gång slippa sina barn och allt prat om barn och barnsaker?
Näe, jag har inga barn och har inte känt att jag bara måste ha barn, även om tanken nu infunnit sig. Men jag kan redan nu säga att OM jag skulle få några, så kommer jag a l d r i g tala om mig själv i tredje person med identiteten "mamma" på ett forum där man diskuterar med andra vuxna. Jag, jag, jag, JAG är det nu och för alltid!!! Jag tror iofs inte heller att jag någonsin skulle komma på tanken att diskutera bajsblöjor heller för den delen, men man vet ju aldrig...
Nåja, alla är vi olika och känner man behovet att påminna om sin existens varje timme, så gör för all del det.
Och alla kära mammor och pappor, fortsätt som ni gör! Men tvinga inte mig att lyssna/läsa allt, tack
© 2011 litenelis
Jag har funderat ett tag på identitet och när man mer eller mindre förlorar sin egen för att kliva in i ett slags "kollektiv identitet".
Man skaffar pojkvän/fästman/man och då blir det "vi". Vi ska göra ditt och datt, vad ska ni göra? Vore roligt att ses, när kan ni? Vad vill ni ha i julklapp? (Tja, jag vill ha en egen present som är menad bara till mig personligen...)
Man får barn och blir då mamma/pappa. Idag gjorde mamma det här och kolla vad pappa har gjort. Man börjar tala om sig själv i tredje person, alltså om man ska berätta om något man gjort så säger man "mamma gjorde" istället för "jag gjorde".
Jag tycker fenomenet är skitskumt!
Speciellt vanligt är det bland extremt stolta nyblivna föräldrar. Visst förstår jag att en bebis är livets underverk och bland det största som kan hända en människa, men hallå, någon jäkla måtta får det väl vara? Ni har fått bebis, ni är föräldrar, ni är skitstolta! OKEJ!!
Det är lite skrytigt också när folk håller på så här hela tiden, speciellt på FB och verkligen störande för en gnällig människa som mig... Är det verkligen så att INGENTING annat händer i livet än att "lilla Nisse" har sovit på promenaden, garvat som fan åt en gammal tant som tittat in i vagnen, en kvart senare är "Lilla Nisse" hungrig och efter 2 timmar vill han inte sova för kvällen? Måste man uppdatera stup i kvarten? VEM vill läsa om sånt SÅ ofta, förutom Mormor/Morfar/Farmor/Farfar/Kusin/Fastrar/Mostrar/Morbröder/Farbröder?!!?!?
Skulle inte förvåna mig om någon av de mest extrema även presenterar sig som "Lilla Nisses Mamma och Pappa" när de träffar nya människor... Det är en sak att göra det inför sina barn - men sina vuxna kompisar? Näej, jag fattar inte vitsen. Jag har en egen mamma och pappa, de kallar varandra vid förnamn - vad de kallade varandra när jag var liten bebis vet jag inte - men troligt är att det fortfarande var förnamn när de talade med varandra och mamma/pappa när de talade med mig. Varför ska man kalla sig mamma/pappa inför sina kompisar?
Okej, de är föräldrar men inte kallar man sina kompisar för mamma och pappa bara för att de har barn - det blir ju bara så helt fel!
Sedan vill man ju så himla gärna visa upp sitt lilla barn och byter ut bilden på sig själv på exempelvis MSN eller FB (om man hade en bild på sig själv alltså) till en bild på sitt barn!?!? Eh??? Jag är inte vän med en bebis/småbarn utan med föräldern...
En annan grej är att om man som jag är barnlös, så räknas man helt plötsligt inte in riktigt i vänkretsen utan då ska det börjas umgås med andra familjer? Tack som fan! Visst, jag drar mig lite för att träffa hela familjer och umgås med fler andra familjer, men det är just för att jag känner mig så fruktansvärt utanför. Jag kan inte relatera till nya tänder eller bajsblöjor och jag har inget intresse av att veta mer om det heller just nu. Jag vill umgås med mina vänner och prata om andra saker, semester, jobb, relationer och vinprovning (typ).
Visst, absolut vill jag höra om och träffa barnen, men ibland vill man bara chilla och prata vuxet utan "störande moment". Jag är precis som vanligt, men saknar barn - är inte jag lika mycket värd då? Vill inte föräldrar någon gång slippa sina barn och allt prat om barn och barnsaker?
Näe, jag har inga barn och har inte känt att jag bara måste ha barn, även om tanken nu infunnit sig. Men jag kan redan nu säga att OM jag skulle få några, så kommer jag a l d r i g tala om mig själv i tredje person med identiteten "mamma" på ett forum där man diskuterar med andra vuxna. Jag, jag, jag, JAG är det nu och för alltid!!! Jag tror iofs inte heller att jag någonsin skulle komma på tanken att diskutera bajsblöjor heller för den delen, men man vet ju aldrig...
Nåja, alla är vi olika och känner man behovet att påminna om sin existens varje timme, så gör för all del det.
Och alla kära mammor och pappor, fortsätt som ni gör! Men tvinga inte mig att lyssna/läsa allt, tack
© 2011 litenelis
När orken inte räcker till...
Söndag 7 augusti 2011
Meh, orka!
Det uttrycket kan man få höra nuförtiden. I min ungdom var det "men, orka hålla påååå..."
Undermeningen i båda uttrycken verkar vara att något är jobbigt eller besvärande.
Jag säger nu samma sak till mig själv :"Meh, orka!" Fast tonen i det uttrycket är menat att jag faktiskt ska orka.
Jag har ingen ork. Har ingen lust att engagera mig i varken nya eller gamla saker, jag orkar inte. Ständigt trött och vill "bara vara". Varför?! Jag vet inte...
Det svåra med att inte veta varför man är så oengagerad och trött är att man inte kan göra något åt det. Visst, jag kan träffa kompisar och resa odyl. Men, det är ju inte jag - det är ett skal som ser ut som jag, men inuti finns bara halva jag. Självklart vill jag vara hel och absolut träffa mina vänner och bekanta, göra resor etc. Men, intresset och engagemanget brister och allt känns så besvärligt och omständigt jobbigt.
Jag blir trött på mig själv, för jag är inte så här egentligen - jag är pigg och alert, älskar människor och mina vänner är de absout bästa man kan ha! Jag hoppas att de förstår det även fast vi aldrig ses...
Jag hoppas att denna semestern ska ge mig ny energi så jag får äventyrsglädjen tillbaka. Så här vill jag faktiskt inte ha det - jag vill göra en massa saker!!!!
© 2011 litenelis
Meh, orka!
Det uttrycket kan man få höra nuförtiden. I min ungdom var det "men, orka hålla påååå..."
Undermeningen i båda uttrycken verkar vara att något är jobbigt eller besvärande.
Jag säger nu samma sak till mig själv :"Meh, orka!" Fast tonen i det uttrycket är menat att jag faktiskt ska orka.
Jag har ingen ork. Har ingen lust att engagera mig i varken nya eller gamla saker, jag orkar inte. Ständigt trött och vill "bara vara". Varför?! Jag vet inte...
Det svåra med att inte veta varför man är så oengagerad och trött är att man inte kan göra något åt det. Visst, jag kan träffa kompisar och resa odyl. Men, det är ju inte jag - det är ett skal som ser ut som jag, men inuti finns bara halva jag. Självklart vill jag vara hel och absolut träffa mina vänner och bekanta, göra resor etc. Men, intresset och engagemanget brister och allt känns så besvärligt och omständigt jobbigt.
Jag blir trött på mig själv, för jag är inte så här egentligen - jag är pigg och alert, älskar människor och mina vänner är de absout bästa man kan ha! Jag hoppas att de förstår det även fast vi aldrig ses...
Jag hoppas att denna semestern ska ge mig ny energi så jag får äventyrsglädjen tillbaka. Så här vill jag faktiskt inte ha det - jag vill göra en massa saker!!!!
© 2011 litenelis
Det är rätt dyrt att ha semester...
Lördag 6 augusti 2011
Jag har haft min första semestervecka nu och jädrans vad jag har bränt pengar!
Jag blir arg på mig själv för att jag handlat så mycket, men å andra sidan är det ju grejer jag behöver. Träningskläder och nyttiga saker. En bikini har jag faktiskt skaffat mig (eller ja, två), den gamla jag hade ligger nedpackad "någonstans" i ett förråd och den är gammal, solblekt och passar nog inte längre...
Så nu har jag köpt en ny. Jag hade lite svårt att bestämma storlek för överdelen satt bra på olika sätt, en av dem kan man ha för att sola i och den andra kan man ha om man ska bada - för den sitter kvar. Sedan tog jag ett par badbyxor också, i den storlek jag alltid bruka köpa. Döm om min förvåning när jag kom hem och tog på mig dem och de nästan ramlade av!?!? Shit, vilken dålig resår det var!!! Ja, de kan man kanske ha att sola i eller under ett par långa badshorts. Dagen efter gick jag till affärn och hittade ett par med bättre resår (mindre storlek!) och dessutom billigare! Så nu kan jag gå och bada om jag skulle vilja det - men det är inte lika varmt längre, så badlusten har liksom inte infunnit sig igen...
Kläder är min svaghet, ja. Men, jag försöker och har faktiskt sett till att inte ha så mycket pengar på kontot utan lägger undan på sparkontona istället. "Den som spar, den har"!
Men klart vill man ju ha lite snygga, nya, kläder lite då och då, så då måste man ju shoppa lite också. Jag har även det problemet att det är jättesvårt att hitta rätt storlek, i allt, det gör att jag faktiskt drar mig för att handla - det är så jäkla trist när man hittat nåt som man verkligen vill ha och så finns inte storleken, eller så sitter det som en säck eller korvskinn på en. Sällan hittar jag nåt som sitter perfekt direkt, ofta ändrar jag lite här och där om jag köpt nåt.
Funderar på att gå en sömnadskurs. Tänk att bara kunna sätta sig och sy coola, unika, snygga kläder som sitter som de ska. Det vore toppen!
© 2011 litenelis
Jag har haft min första semestervecka nu och jädrans vad jag har bränt pengar!
Jag blir arg på mig själv för att jag handlat så mycket, men å andra sidan är det ju grejer jag behöver. Träningskläder och nyttiga saker. En bikini har jag faktiskt skaffat mig (eller ja, två), den gamla jag hade ligger nedpackad "någonstans" i ett förråd och den är gammal, solblekt och passar nog inte längre...
Så nu har jag köpt en ny. Jag hade lite svårt att bestämma storlek för överdelen satt bra på olika sätt, en av dem kan man ha för att sola i och den andra kan man ha om man ska bada - för den sitter kvar. Sedan tog jag ett par badbyxor också, i den storlek jag alltid bruka köpa. Döm om min förvåning när jag kom hem och tog på mig dem och de nästan ramlade av!?!? Shit, vilken dålig resår det var!!! Ja, de kan man kanske ha att sola i eller under ett par långa badshorts. Dagen efter gick jag till affärn och hittade ett par med bättre resår (mindre storlek!) och dessutom billigare! Så nu kan jag gå och bada om jag skulle vilja det - men det är inte lika varmt längre, så badlusten har liksom inte infunnit sig igen...
Kläder är min svaghet, ja. Men, jag försöker och har faktiskt sett till att inte ha så mycket pengar på kontot utan lägger undan på sparkontona istället. "Den som spar, den har"!
Men klart vill man ju ha lite snygga, nya, kläder lite då och då, så då måste man ju shoppa lite också. Jag har även det problemet att det är jättesvårt att hitta rätt storlek, i allt, det gör att jag faktiskt drar mig för att handla - det är så jäkla trist när man hittat nåt som man verkligen vill ha och så finns inte storleken, eller så sitter det som en säck eller korvskinn på en. Sällan hittar jag nåt som sitter perfekt direkt, ofta ändrar jag lite här och där om jag köpt nåt.
Funderar på att gå en sömnadskurs. Tänk att bara kunna sätta sig och sy coola, unika, snygga kläder som sitter som de ska. Det vore toppen!
© 2011 litenelis
Du va?!
Lördag 6 augusti 2011
Varit ute på stan och promenerat. Fick se en riktig tjockis till duva och fick för mig att den skulle jag fota. Sagt och gjort, upp med kameran. Men duvan var väl mer intresserad av att leta mat, så den gick där fram och tillbaka och pickade, pickade och pickade.
Min mamma var med på promenaden, så jag skojade lite med henne och bad henne säga till duvan att stå still så att jag kunde fota. Mamma hörde inte det, men det gjorde duvan. Blick stilla stod den och jag fick min bild.
Tack för det duvan! Nästa gång ska jag ta med en macka till dig.
"Om jag står still och så här fint, får jag käk då?"
© 2011 litenelis
Varit ute på stan och promenerat. Fick se en riktig tjockis till duva och fick för mig att den skulle jag fota. Sagt och gjort, upp med kameran. Men duvan var väl mer intresserad av att leta mat, så den gick där fram och tillbaka och pickade, pickade och pickade.
Min mamma var med på promenaden, så jag skojade lite med henne och bad henne säga till duvan att stå still så att jag kunde fota. Mamma hörde inte det, men det gjorde duvan. Blick stilla stod den och jag fick min bild.
Tack för det duvan! Nästa gång ska jag ta med en macka till dig.
"Om jag står still och så här fint, får jag käk då?"
© 2011 litenelis
Varför står det höger och vänster på strumporna?
Fredag 5 augusti 2011
Jag har köpt mig lite löparkläder för jag har tänkt börja jogga lite lätt. Jag köpte mig två par såna där superduper ventilerade strumpor som man då ska ha när man är ute och springer. Funktionskläder kallas väl såna där prylar?
Nu har jag haft mina strumpor, inte joggat i dock - men jag har slitit hårt i trädgården, så träning känns overkill för tillfället. Jag har liksom träningsvärk i hela kroppen!
Tillbaks till strumporna; de är jättesköna, ingen resår som sitter jättehårt och så tog jag såna med korta skaft (snyggare så tycker jag). Men, när jag kollade ner på fossingarna så såg jag till min förvåning att de var märkta med "R" och "L" (right och left)!? VARFÖR undrar jag!?!? Har det betydelse? Är de skapade på nåt speciellt sätt för att avlasta eller nåt. Vad händer om man sätter på fel fot då? Oj, måste jag testa det..?!
Vilken tur att jag satt dem på RÄTT fot!!
Hur som haver, riktigt sköna strumpor var det i alla fall.
Och nu har jag testat att ha strumporna på "fel fot", märkte ingen skillnad...
© 2011 litenelis
Jag har köpt mig lite löparkläder för jag har tänkt börja jogga lite lätt. Jag köpte mig två par såna där superduper ventilerade strumpor som man då ska ha när man är ute och springer. Funktionskläder kallas väl såna där prylar?
Nu har jag haft mina strumpor, inte joggat i dock - men jag har slitit hårt i trädgården, så träning känns overkill för tillfället. Jag har liksom träningsvärk i hela kroppen!
Tillbaks till strumporna; de är jättesköna, ingen resår som sitter jättehårt och så tog jag såna med korta skaft (snyggare så tycker jag). Men, när jag kollade ner på fossingarna så såg jag till min förvåning att de var märkta med "R" och "L" (right och left)!? VARFÖR undrar jag!?!? Har det betydelse? Är de skapade på nåt speciellt sätt för att avlasta eller nåt. Vad händer om man sätter på fel fot då? Oj, måste jag testa det..?!
Vilken tur att jag satt dem på RÄTT fot!!
Hur som haver, riktigt sköna strumpor var det i alla fall.
Och nu har jag testat att ha strumporna på "fel fot", märkte ingen skillnad...
© 2011 litenelis
Äppel päppel!
Fredag 5 augusti 2011
Första semesterveckan lider mot sitt slut. Vilken vecka, underbart att bara vara L E D I G !
För det har jag fått vara, alldeles helt ledig. Inga mail och ingen som ringt från jobbet. Det är första gången sedan jag började där (5,5 år). Lite skumt känns det - har de glömt bort mig?! Men, sedan tänker jag - näe, jag har mitt jobb fortfarande men behöver inte längre befinna mig i "universums mitt" för det. Jag är en "vanlig" anställd som kan vara borta på 3 veckors semester utan att bli efterlyst. Hur underbart är inte det?! För mig är det allt! Speciellt med tanke på att jag inte hade betalt för att vara tillgänglig dygnet runt och inte heller det "mandatet" att vara en nyckelperson... Hrm, säger inget mer om det eftersom jag lämnat all skit, orättvisor och jobbigheter bakom mig.
Sol, varmt och härligt har det varit. Idag mulet och lite regnskurar, men fortfarande varmt. Gör mig ingenting. De senaste dagarna har jag jobbat ute i en trädgård, försökt rensa stenplattor från mossa (inte helt enkelt eller snabbt gjort) och så har jag plockat nedfallna äpplen.
Det finns ett antal äppelträd här och alla tappar frukt. Första dagen luktade det ruttnande äpplen här och fullt med såna där bruna läskiga flugor som lallade omkring. Jag har rensat allt och får gå ut flera gånger om dagen för att plocka mer, för de jäklarna ramlar ju ner hela tiden! Det trista är att några sitter kvar på trädet (så klart högst upp) och ruttnar där. De är ju inte helt enkla att få ner - inte gärna vill jag skaka trädet och få hundra äpplen i huvudet. Testade med en pinne men de sitter ju som berget en del... Nåja, jag kommer vinna kampen mot äppleträden, så det så. Men många äpplen är det!
Äppel päppel, pirum parum...
© 2011 litenelis
Första semesterveckan lider mot sitt slut. Vilken vecka, underbart att bara vara L E D I G !
För det har jag fått vara, alldeles helt ledig. Inga mail och ingen som ringt från jobbet. Det är första gången sedan jag började där (5,5 år). Lite skumt känns det - har de glömt bort mig?! Men, sedan tänker jag - näe, jag har mitt jobb fortfarande men behöver inte längre befinna mig i "universums mitt" för det. Jag är en "vanlig" anställd som kan vara borta på 3 veckors semester utan att bli efterlyst. Hur underbart är inte det?! För mig är det allt! Speciellt med tanke på att jag inte hade betalt för att vara tillgänglig dygnet runt och inte heller det "mandatet" att vara en nyckelperson... Hrm, säger inget mer om det eftersom jag lämnat all skit, orättvisor och jobbigheter bakom mig.
Sol, varmt och härligt har det varit. Idag mulet och lite regnskurar, men fortfarande varmt. Gör mig ingenting. De senaste dagarna har jag jobbat ute i en trädgård, försökt rensa stenplattor från mossa (inte helt enkelt eller snabbt gjort) och så har jag plockat nedfallna äpplen.
Det finns ett antal äppelträd här och alla tappar frukt. Första dagen luktade det ruttnande äpplen här och fullt med såna där bruna läskiga flugor som lallade omkring. Jag har rensat allt och får gå ut flera gånger om dagen för att plocka mer, för de jäklarna ramlar ju ner hela tiden! Det trista är att några sitter kvar på trädet (så klart högst upp) och ruttnar där. De är ju inte helt enkla att få ner - inte gärna vill jag skaka trädet och få hundra äpplen i huvudet. Testade med en pinne men de sitter ju som berget en del... Nåja, jag kommer vinna kampen mot äppleträden, så det så. Men många äpplen är det!
Äppel päppel, pirum parum...
© 2011 litenelis
Varför blir man arg på en resväska?
Tisdag 2 augusti 2011
Packa, packa, packa, vika, vika och byta plats, packa upp, ändra, packa ner... När man kanske fått ner alla grejer som man tänkt ta med så kommer då nästa prövning, att stänga väskan - eller ja, ska jag säga försöka stänga väskan...
Ofta, alldeles för ofta, så har jag enorma problem med att få med allt jag vill ha och ännu värre problem när jag kommit så långt som att väskan ska stängas. Sist jag packade bytte jag till en annan väska och javisst, några fler saker gick ju i - men inte allt och det var inte så lätt att stänga väskan sen. Men, stängd blev den och förhoppningsvis så kommer blixtlåset hålla även till nästa gång.
Följande prövning efter packning och stängning är transporten. Man måste dra eller rulla sin väska (om man har tur att ha en med hjul då alltså). Jag skulle till tunnelbanan, puuuuhhh.... Tungt. Sedan ska man in genom spärrarna, tungt och trångt... Efter det ska man ner för trapporna (eller upp beroende på var man är) och sedan på tåget, hitta en bra plats. Har man en stor väska så är det enklast att stå vid dörrarna. Då slipper man sura blickar från andra resenärer som måste sitta just precis där du sitter.
Efter en stunds resande så ska man av. Jobbigt!! När man har lyckats kliva av (ibland får man trängas och knuffas med andra som står i vägen). En grej som jag tyckte var lite jobbig var att komma ut ur tunnelbanestationen med en sån stor väska, datorväska på ryggen och en handväska samtidigt som telefonen ringer, i handväskan.
OCH HUR FUNKAR DEN DÄR BARNVAGNSLUCKAN??!!!!!
Ok, det tog lite tid och tålamodet höll på att dö ut, men till slut så kom jag ut. Den dörren var manuell - man ska alltså av egen handkraft dra den till sig eller möjligt ifrån sig och vips så kan man gå ut i friheten. Jaaahaaaaaaa... Kunde inte hon tanten i spärren ha sagt det? Hon märkte ju att jag inte kom ut?!
Skönt att resan är över för denna gång. Nu ska jag leta efter en väska som är jättestor inuti men inte större än en plånbok utanpå. Jag såg en i Harry Potter - var kan man köpa en sån?
Resan är över, men jag är fortfarande lite arg på min väska... (Och också faktiskt lite arg på hon spärrvakt-tanten)
© 2011 litenelis
Packa, packa, packa, vika, vika och byta plats, packa upp, ändra, packa ner... När man kanske fått ner alla grejer som man tänkt ta med så kommer då nästa prövning, att stänga väskan - eller ja, ska jag säga försöka stänga väskan...
Ofta, alldeles för ofta, så har jag enorma problem med att få med allt jag vill ha och ännu värre problem när jag kommit så långt som att väskan ska stängas. Sist jag packade bytte jag till en annan väska och javisst, några fler saker gick ju i - men inte allt och det var inte så lätt att stänga väskan sen. Men, stängd blev den och förhoppningsvis så kommer blixtlåset hålla även till nästa gång.
Följande prövning efter packning och stängning är transporten. Man måste dra eller rulla sin väska (om man har tur att ha en med hjul då alltså). Jag skulle till tunnelbanan, puuuuhhh.... Tungt. Sedan ska man in genom spärrarna, tungt och trångt... Efter det ska man ner för trapporna (eller upp beroende på var man är) och sedan på tåget, hitta en bra plats. Har man en stor väska så är det enklast att stå vid dörrarna. Då slipper man sura blickar från andra resenärer som måste sitta just precis där du sitter.
Efter en stunds resande så ska man av. Jobbigt!! När man har lyckats kliva av (ibland får man trängas och knuffas med andra som står i vägen). En grej som jag tyckte var lite jobbig var att komma ut ur tunnelbanestationen med en sån stor väska, datorväska på ryggen och en handväska samtidigt som telefonen ringer, i handväskan.
OCH HUR FUNKAR DEN DÄR BARNVAGNSLUCKAN??!!!!!
Ok, det tog lite tid och tålamodet höll på att dö ut, men till slut så kom jag ut. Den dörren var manuell - man ska alltså av egen handkraft dra den till sig eller möjligt ifrån sig och vips så kan man gå ut i friheten. Jaaahaaaaaaa... Kunde inte hon tanten i spärren ha sagt det? Hon märkte ju att jag inte kom ut?!
Skönt att resan är över för denna gång. Nu ska jag leta efter en väska som är jättestor inuti men inte större än en plånbok utanpå. Jag såg en i Harry Potter - var kan man köpa en sån?
Resan är över, men jag är fortfarande lite arg på min väska... (Och också faktiskt lite arg på hon spärrvakt-tanten)
© 2011 litenelis
"Gänget" på stan, 30 stycken... Måsar!
Måndag 1 augusti 2011
Nu är det sensommar och måsarna mobiliserar. Ungarna övningsflyger runt huset, lite vingligt men de är duktiga.
Häromdagen fick jag se gänget på torgtaket, räknade lite snabbt och fick det till inte mindre än 30 stycken. Inte konstigt att det låter mycket när alla dem sätter igång med sitt tutande och tjutande...
Gänget
© 2011 litenelis
Nu är det sensommar och måsarna mobiliserar. Ungarna övningsflyger runt huset, lite vingligt men de är duktiga.
Häromdagen fick jag se gänget på torgtaket, räknade lite snabbt och fick det till inte mindre än 30 stycken. Inte konstigt att det låter mycket när alla dem sätter igång med sitt tutande och tjutande...
Gänget
© 2011 litenelis
